Från ett av de större bemanningsföretagens hemsida, till arbetsgivare: ”Bemanning är en effektiv och flexibel lösning. Du hyr in den kompetens du behöver när du behöver den.” Det är en bra sammanfattning av varför bemanningsbranschen finns och kunnat växa sig stark. Som företagare har man ibland för lite folk, ibland för mycket, eller så har de fel kompetens. Dyrt och ineffektivt kan det bli – alltså efterfrågas just flexibiliteten.
Lika lite som det är meningen att ett bussbolag ska drivas med inhyrda chaufförer ska ett storsjukhus bemannas utifrån, men regionerna har ändå gått i fällan. Orsakerna är flera. Dels kan det uppstå tillfälliga brister inom vissa specialistkompetenser, dels kan inte vård ställas in på samma sätt som en busslinje. Men framför allt har man bäddat för situationen genom decennier av överseende med en allt sämre arbetsmiljö.
Hon var ingen Florence Nightingale heter en biografi av Åsa Moberg (Natur&Kultur, 2007), med underraden ”människan bakom myten”. Myten om den självuppoffrande sjuksköterskan har präglat vår kultur, filmen Den engelske patienten från 1996 är ett annat exempel. Men det är just en myt och det finns flera. Som kanske att sjuksköterskor i första hand strävar efter att träffa en läkare, bilda familj och börja jobba deltid?
Det där borde alla förstås ha gjort upp med för länge sedan. Men lönesättning, läggning av scheman dygnet runt, bemanning och arbetsuppgifter som administration och ren omvårdnad talar ett annat språk, att detta inte är ett yrke som ska göras på heltid för sin försörjning. Nu gör sjuksköterskorna revolt på sjukhus över hela landet, med bemanningsbranschen som hävstång.
UNT (17/3) har intervjuat nästan var femte av de 309 sjuksköterskor som sade upp sig från Akademiska sjukhuset under fjolåret, 59 stycken. Bilden blir övertydlig då en överväldigande majoritet, 49 sjuksköterskor, finns kvar inom vården, men i stället på bemanningsföretag eller privata kliniker. De har inte alls tröttnat på sitt yrke, bara på sin arbetsgivare.
Vittnesmålen har funnits där hela tiden, men massuppsägningar började bli vanligt för fem eller sex år sedan. Ibland kunde de tas tillbaka, regionpolitiker har kraftsamlat och gjort vissa förbättringar, med lönetillägg och vettigare scheman. Men snart har man varit tillbaka med brist på personal och ständig stress. Sven-Ludvig Lorenz, som i fjol slutade på lungavdelningen på Akademiska, säger att han i slutet av en del arbetspass kunde komma på att han ”varken druckit eller kissat under dagen”.
Uppsägningar bland sjuksköterskor leder omedelbart till en brist på vårdplatser som har stor effekt på vården, som bland annat lett till viteskrav på Akademiska. De ekonomiska effekterna blir tydliga när en bemanningssköterska med betydligt högre lön ersätter. Hyrkostnaderna för sjukhuset slår nytt rekord varje år.
En av de största effekterna är en demoraliserande påverkan för den fasta personal som finns kvar. Kollegan utifrån har alltså betydligt högre lön och väljer dessutom de pass hen vill ha, vilket sällan är kväll och natt. Hen utstrålar allt det som en fast anställning borde vara. ”I dag är det roligt att vara på jobbet. Det känns som att min arbetsinsats värderas och att jag gör ett bättre jobb”, säger Susanna Backman som ”bytte sida” i fjol.
UNT:s grävjobb kommer inte om överraskning för någon enda svensk regionpolitiker, oavsett parti. Lösningen, då, när revolutionen redan har lyckats, när Pandoras ask har öppnats och man gett dubbel betalning för samma jobb? Inte lätt förstås, men allt som görs bör göras i mycket nära samarbete med personalen, särskilt sjuksköterskorna.