De flesta människor har ett behov av att veta var de kommer ifrån. Inte alla. Men förr eller senare börjar många fundera över sitt ursprung. Ofta händer det när man får barn och inser hur mycket av ens egna gener som präglar den nya generationen. Alltifrån yttre kännetecken som hakans form till små egenheter som dyker upp hos den nya familjemedlemmen och som man minns från det barn man en gång var.
Frågorna kan också komma när hälsan börjar svikta. Att veta vilka ärftliga sjukdomar som man har en ökad risk att utveckla kanske inte skapar trygghet men i alla fall bättre möjligheter att vara proaktiv och uppmärksam.
Människors rätt till sitt ursprung handlar alltså både om känslomässiga behov och om rent medicinska aspekter. Svensk lag är tydlig med att barn som tillkommit med hjälp av assisterad befruktning med donerade könsceller har rätt att få veta. Enligt 1 kap. 15 § i föräldrabalken ska föräldrarna upplysa barnet. Skyldigheten gäller oavsett om den assisterade befruktningen utförts i Sverige eller utomlands.
Har den assisterade befruktningen skett inom ramen för den svenska sjukvården gäller också sedan 1985 rätten att få veta vem donatorn av ägg eller spermier är samt sedan några år tillbaka också rätten att få veta om andra personer blivit till genom behandling med könsceller från samma donator. En självklarhet kan man tycka, därtill helt i linje med FN:s barnkonvention.
Dock är det inte alls särskilt självklart alls att människor har rätt att veta var de genetiskt kommer ifrån. Till skillnad från Sverige tillåter flera andra länder anonyma donatorer.
Den finska TV-kanalen Yle rapporterade nyligen om att mer än 30 svenskar, de flesta från Stockholm och Uppsala, födda mellan 1991 och 2007 har samma finska donatorfar. Situationen uppdagades efter att en av dessa för fyra år sedan gjort ett DNA-test. I dagsläget har man hittat totalt 34 syskon. Men det kan finnas fler. Både i Finland och i Sverige.
Efter att Sverige förbjöd anonyma donatorer har många barnlängtande sökt sig till Finland och Danmark där reglerna inte varit lika strikta och donatorerna fler. Men det har skett på barnens bekostnad.
Att skaffa barn är alltid en egoistisk handling. Längtan efter en egen liten människa, någon att älska förbehållslöst som är som en del av en själv är djupt mänsklig. Det betyder dock inte att all form av moral och etik kan slängas överbord. Det är vad man som förälder gör när man tar ifrån ett barn rätten till sitt genetiska ursprung.
Även om kärlek definitivt är tjockare än blod, är det viktigt att komma ihåg att ett nyfött barn inte är ett oskrivet blad, utan en bok i människoformat som innehåller generationer av information. Sådant som varje individ måste ha rätt att ta del av. Därför måste blivande svenska föräldrar säga absolut nej till utländska anonyma donatorer.
Runt om i Uppsala går det i detta nu runt människor som riskerar att plötsligt upptäcka att den de är ihop med är ett syskon.Människor vars rötter är avskurna vid marken. Det är både sorgligt och inhumant. Att sätta stopp för andra länders oetiska bollande med mänskliga könsceller är svårt.
Men vi kan göra är att se till att alla som överväger att bli föräldrar med hjälp av könscellsdonation får information av sjukvården och andra myndigheter om vad som står på spel, så att de kan göra bättre val än föräldrarna till de minst 34 personer som nu tvingas hantera sitt tveksamma ursprung.