I Storbritannien markerade nyligen premiärminister Rishi Sunak mot att studentaktivister försökte stoppa filosofiprofessorn Kathleen Stock – av kritikerna kallad transfob – från att tala på debattklubben The Oxford Union. Vi får inte låta en liten men tongivande grupp tysta diskussionen, sade Sunak (Daily Mail, 30/5).
Britterna har, likt amerikanerna, länge debatterat cancelkultur och censurkrav i universitetsmiljöer. Sunaks uttalande kommer inte som en blixt från klar himmel. För två år sedan föreslog Boris Johnsons regering att universiteten, enligt lag, aktivt ska främja yttrandefriheten.
Inför Kathleen Stocks framträdande på The Oxford Union fick hon först eskorteras av livvakter och gömma sig i en städskrubb. När hon väl hade börjat tala avbröts det hela av att en person limmade fast sig i debattkammaren.
"Varför hamnade en vänsterorienterad lesbisk akademiker i hårdare blåsväder än den konservative antifeministen Jordan Peterson?" är en fråga som tidigare har ställts om fallet Stocks (Kvinnotryck, nr 4 2021). Men vi har haft liknande konflikter även här. Vänsterns Kajsa Ekis Ekman har efter protester avbokats av bland annat Riksnätverket för kvinnojourer och tjejjourer, Roks. Och Mittuniversitetets Forum för genusvetenskap ställde in ett seminarium om hennes då aktuella bok. Motiveringarna till avbokningarna har varit att transpersoner kan känna sig otrygga eller bli kränkta.
Så hur borde lärosäten agera? Häromdagen diskuterades cancelkulturen i SR:s Studio Ett, apropå händelserna i Oxford. Rebecca Selberg, docent i genusvetenskap och sociologi vid Lunds universitet, såg ingen vits med den svenska regeringens föreslagna utredning om cancelkulturen. Hon ville använda uttrycket "politiskt gränshållande", inte cancelkultur.
Johan Gärdebo, gästforskare vid Cambridge universitet, höll med om att "kidsen ska revoltera". Problemet är snarare att akademikerna blivit så fega, menade han, och påpekade att folk anmäler till chefer, organiserar för att deplattformera, och ägnar sig åt ryktesförstöring i stället för att diskutera sakfrågor.
Gärdebo har rätt. Det är ju tystandet av samtalet som är det problematiska, inte kritikstormar och protester.
Som statsvetarprofessorn Bo Rothstein säger i Kvartals fredagsintervju (2/6) finns det "ett generalrecept på att bli riktigt dum i huvudet som akademiker, och det är att bara prata med folk som tycker som dig själv". Var ska man kunna hantera utmanande – och ja, ibland felaktiga – idéer, om inte på högskolor och universitet?