Alla har sin definition av fattigdom. Ordet nämns oftare i dystra tider, särskilt ofta det senaste året då den höga inflationen påverkat alla svenskar. Det nämns och tas kanske genast tillbaka. Nej, det är inte som i länder med svält och armod, inte heller som i Sverige för några generationer sedan. Det finns objektiva definitioner av fattigdom också, men de passar inte riktigt in här.
Det tål att upprepas att Sverige har den klart lägsta absoluta fattigdomen i EU. Enligt SCB:s senaste mätning 2021 hade under fem procent av befolkningen svårt att klara de grundläggande utgifterna, den lägsta andelen sedan mätningarna startade 1991. Den absoluta fattigdomen kommer med stor sannolikhet att öka med inflationen och den förutspådda konjunkturnedgången, men utgångsläget är alltså tämligen gott.
Under ett års utlandsboende blev jag bekant med vaktmästaren Tomeu. Han fanns alltid på sin plats i entrén och vi bytte några artighetsfraser när jag passerade. En viss förvirring uppstod när det var dags för hans årliga semester, två veckor. Jag undrade vad han skulle göra. Göra? ”Nej, nej, jag har inte råd att göra något på semestern”. En huvudskakning och ett snett leende, vad trodde jag?
Det här var knappt tio år sedan och Tomeu tillhörde de tre miljoner spanjorer som levde på 1 000 euro i månaden (av en arbetskraft på totalt 18 miljoner). Med svenska lägstalöner och ett svenskt socialt skyddsnät för ögonen var det lätt att tänka att en sådan nivå handlar mer om att överleva än att verkligen leva.
Fattigdom är mer av en känsla än att den är underbyggd av reella fakta. Det är en känsla av hopplöshet, ett utanförskap man inte kan sig ur, att inte kunna göra det som andra gör. Ju mer utbyggd välfärdsstaten är, desto lättare är det att känna sig utanför.
I sin numera famösa kolumn på SvD:s ledarsida (21/5) kritiserade Lena Andersson politiker som använde barnens hunger som politiskt slagträ. Det gjorde hon helt rätt i. Men hon efterlyste också en större rationalitet hos familjer som inte får pengarna att räcka till, att till exempel laga billig, mer näringsrik mat. Men den sortens rationellt tänkande försvann, om inte förr, så under rekordåren på 1960-talet då självbilden om ”världens mest utvecklade land” växte fram.
För den fattige i låginkomstländer är det rationellt och mättande att äta samma röra med ris eller majs tre gånger om dagen. Den som hamnar på obestånd i välfärdsländer tenderar snarare att äta mer färdigmat, röra sig mindre och röka mer. Utanförskapet cementeras, liksom omgivningens och ens eget förakt. Man borde ha kunnat bättre!
Vid ekonomiska nedgångar översvämmas medier av enskilda som berättar om hur svårt det är att få vardagen att gå ihop. Hjälporganisationer får svara på frågor om köer till soppkök och matpaket, ”jo, det har nog blivit mer”, och nu ombeds även bespisningspersonal på skolorna att hålla ögonen på portionerna före och efter helgen.
Fakta kommer i andra hand när känslan av fattigdom ska beskrivas. Det är politiskt gångbart att beskriva armod, kopplat till dramatiska klyftor och att regeringen är overksam. Samtidigt är alla partier, från vänster till höger, överens om att Sverige ska vara ett välfärdsland med helt andra inkomstnivåer och ett helt annat trygghetssystem än i väl över 90 procent av världens länder.
En svensk politiker som talar om fattigdom eller ”fattigpensionärer” menar det relativt, att man tycker att klyftorna borde minska. Men det är inte så det känns för den som har det tufft. Man påklistras epitetet fattig. Och när hungrande barn blandas in i mixen, då passeras definitivt en gräns.