Högar av lik, fångar som tvingades krypa och yla som hundar inför avrättningen, och soldater som skrattande sköt ihjäl åldringar.
Till och med Syrienkrigets mått mätt var det fruktansvärda bilder som strömmade ut på nätet den gångna helgen. Sedan konflikten utbröt 2011 har Syrien genomlidit många massakrer, men detta var en av de värre – och politiskt sett en av de viktigaste.
Det är 14 år sedan konflikten tog sin början, men bara några månader sedan Bashar al-Assad flydde till Moskva. Syriens nya islamistregering är fortfarande under uppbyggnad, men har just misslyckats med sin första riktiga prövning.
Den alawitiska folkgruppen, som ex-diktatorn och många i hans grymma säkerhetsstyrkor tillhörde, har länge varit en måltavla för sunnifundamentalister - som de som nu styr Syrien. Många fruktade en massaker redan när Assad drevs från makten i december. Men rebellernas ledare, nuvarande presidenten Ahmed al-Sharaa, imponerade. Den gamle jihadisten valde en annan väg – han svor att skydda alawiter och andra ickemuslimer för att hålla samman Syrien.
Ändå växte spänningarna. När flera medlemmar av de nya säkerhetsstyrkorna dödades av alawitiska exmilitärer, då utbröt fullt kaos. Sharaas anhängare stormade området för att jaga rätt på misstänkta Assadlojalister. Men för vissa av dessa forna rebeller var detta liktydigt med att döda alawiter, och så följde de fasansfulla scener vi nu sett.
Sharaa själv tycks inte ha legat bakom massmordet, och lyckades till sist stoppa det. Men hans regering är både full av alawithatande extremister och ytterst svag, och Syriens nya ”armé” är i praktiken ett oregerligt myller av tidigare rebellstyrkor. Det var detta som ledde till våldsutbrottet – och risken är nu att problemen förvärras. I såväl USA som EU höjs nämligen röster efter massakern för att isolera Sharaas regering och försvaga den med fortsatta sanktioner.
För omvärlden väntar ett vägskäl. Om man häver sanktionerna lyckas Sharaa kanske bygga en ny regim med kontroll över de tidigare rebellerna – men den blir auktoritär och islamistisk. Eller så kan man fortsätta sin ekonomiska krigföring tills den syriska staten vittrar bort i brist på finansiering – och tiotusentals milismän släpps vind för våg. Blir det mindre våldsamt? Bättre för minoriteterna?
Massakern kastar en mörk skugga över Sharaas styre, men tydliggör också dilemmat. Det troliga alternativet till hans islamistregim är ett statslöst land, där ingen ens försöker kontrollera de väpnade frikårer som den gångna helgen löpte amok.