Har det vilat ett skimmer över Muttis dagar? Nog inte skimmer, kavajerna, de många och färgstarka, har varit mer basic än haute couture. Hennes talekonst har inte bländat. I början, för snart sexton år sedan, kunde många förledas att tro att denna östtyska fysiker saknade karisma.
Angela Merkel har inte intagit världsscenen i kraft av sin glamour. Men intagit den, det har hon gjort med råge. Hon kanske inte var, men hon blev, en av efterkrigstidens mest framstående politiker. Och det kommer att bli ett stort tomrum när hon nu lämnar, lämnar en post som förbundskansler som närapå växt samman med hennes person.
För ett modernt Tyskland som sedan länge inte betraktar politiker som ställföreträdande föräldrar har Merkel ändå närmat sig den relationen till en del av tyskarna. En Mutti som vill sitt land väl, som trots klander och kritik håller ut. Låter barnen rasa av sig. Och fortsätter att leda, ibland falla till föga, ibland fostra.
Angela Merkel har förkroppsligat pragmatismen i europeisk politik, den som är all demokratis verkliga hjärta. Oglamorös men livsviktig. Konsekvensetik framför övertygelseetik, kompromiss framför polariserande utspel, insikten att idealistiska förhållningssätt och visioner har sin plats i politiken, men att hantverket handlar om att sällan låsa sig, att inget är hugget i sten förrän beslutet är fattat.
För detta har Mutti mottagit kritik, både på hemmaplan och internationellt. Men Tyskland, som EU:s största och ledande land, har ett förflutet att förhålla sig till när det gäller visioner som måste hanteras med varsamhet. Västtysklands remarkabla efterkrigsresa från en fortfarande Nazi-anstruken statsapparat och samhälle på 1950- och in på 60-talet, över Baader-Meinhof och terrorattentaten på 70-talet, till den lugna europeiska stormakt man är i dag, har banat väg för ett starkt EU. Inte tack vare visioner, utan genom ett ansvarsfullt ledarskap.
Sen är det Angela Merkels hemliga vapen. Kroppsspråket. Hennes lågmälda karisma som uttrycks i alla de tusentals mötena med andra politiska ledare. Ett vänligt, i varje fall icke-aggressivt, intresse avtecknar sig på i stort sett varenda bild där hon fångats under åren. Med Macron, Reinfeldt, Johnson och Trump.
Männen är många, kvinnorna färre. Men Merkel är inte rädd för dem, hon ligger inte i strid med andra människor. Hon törs stå nära, hon litar på. Nu lämnar hon. När kommer en politiker med sådana kvaliteter att välsigna Europa igen?