Kommer vi under 2020 att få se ett nytt så kallat konservativt block i svensk politik, bestående av M, KD och SD, därtill med SD som största enskilda parti? Det vet vi faktiskt inte något säkert om.
Som så ofta reduceras den politiska debatten till att handla om spel och partikombinationer, på bekostnad av partiernas faktiska ståndpunkter och sätt att bygga upp sina resonemang. Just nu tycks många utgå från att Sverigedemokraterna på något oklart sätt förvandlats till ett ganska normalt borgerligt högerparti, ett fullt naturligt komplement till M och KD.
Att ett parti med så pass stor väljarandel inte kan ignoreras och under alla omständigheter måste behandlas korrekt av övriga partier behöver inte utredas vidare. Men vad menar man mera precis? De traditionella partierna har alltid behandlat varandra korrekt, men inte bytt politik med varandra för den sakens skull. En annan fråga är givetvis hur man förhåller sig till personer som utfärdar direkta hotelser mot meningsmotståndare eller rutinmässigt trampar över på andra sätt.
Biblioteksskandalen i Täby härom månaden illustrerar problemet. En lokal SD-politiker försökte stoppa en föreläsning på biblioteket av en författare med hbtq-profil. Det handlade synbarligen både om ovilja att upprätthålla ”armslängds avstånd” mellan partipolitiken och bibliotekets programutbud och om uttalad homofobi. SD på riksnivå hade inget annat val än att ta avstånd från tilltaget.
Det var förstås bra. Men man bör minnas att SD mer eller mindre samtidigt på nytt uppmärksammats för en annan ståndpunkt med anknytning till biblioteken. Bara den som är svensk medborgare ska få låna böcker – alternativt ska den som saknar uppehållstillstånd stängas ute. Biblioteken ska alltså medverka till att genomföra partiets mål att bygga murar mellan ”oss” och ”dem”.
Parallellt med biblioteksfrågorna har framtidens public service debatterats. Det mesta har handlat om finansieringen och om programutbudets bredd. Båda frågorna är fullt rimliga – och har debatterats i åtskilliga år. Men inom SD finns också tongivande politiker som uttryckligen vill använda ett nytt finansieringssystem för att styra programutbudet politiskt, ”belöna och bestraffa” som saken ibland har uttryckts. Mera bestämt är det allt som SD beskriver som ”mångkultur” - inklusive liberalism - som ska bort från sändningarna.
Man kan och bör behandla också ett parti med en sådan världsbild korrekt. Men det betyder inte att man ska ansluta sig till ståndpunkterna, som om man ingår i ett block med gemensam sakpolitik. Eller vad säger M och KD?