Hjärtat rusade och jag kunde inte få luft. Det svartnade för ögonen. Nu dör jag. Jag kommer att ligga död nere i parkeringshuset, alldeles ensam. Någon kollega kommer att hitta mig och mina barn får växa upp utan mamma.
Jag var 39 år, hade tre små barn och arbetade heltid på en stor tidning när jag en kväll på väg hem från jobbet drabbades av en stressrelaterad panikattack. Det var vad det handlade om. Stress. Utmattning.
Inte hjärtinfarkt eller stroke, vilket jag varit säker på till en början. Efter att ha kravlat mig ut på gatan och ringt en anhörig som körde mig till akuten kunde läkare konstatera att jag inte skulle dö. Inte nu. Inte om jag började sätta gränser och slutade tro att jag kunde jobba fler timmar än det fanns på dygnet.
I mitt fall gick det bra. Jag fick gå i KBT och behövde aldrig vara sjukskriven. Många andra har det betydligt värre.
Enligt en aktuell rapport om utmattningssyndrom som Försäkringskassan tagit fram ökar antalet svenskar som är sjukskrivna för stressrelaterade åkommor. Sjukskrivningarna blir allt längre. Många drabbade är runt 40, med barn och familj och ett yrke som kräver mycket, men som samtidigt upplevs stimulerande och roligt vilket gör att man ignorerar signalerna.
Den här utvecklingen sker samtidigt som politiker talar om att svenskarna måste arbeta längre och i framtiden gå i pension först när de är runt 70 år. Det går inte ihop. Inte som arbetsmarknaden ser ut i dag. Utan luft i systemen, med enorma administrationsbördor och krav på människor alltid skall prestera på maxnivå och alltid vara nåbara.
Pling, pling, pling, mejlkorgen fylls snabbt och varje ny notifikation pockar på uppmärksamhet och kräver engagemang. Har du bytt toner och hämtat posten? Allt fler arbetsgivare väljer dessutom att placera sina medarbetare i landskap eller på aktivitetsbaserade kontor, trots att forskningen är tydlig med att det leder till ökad psykisk ohälsa.
Digitalisering, dokumentationshysteri och effektivisering har jagat in oss i en återvändsgränd. Vissa trängs ut helt och andra kraschar in i väggen. Det handlar inte om enskilda individer som tappar kontrollen utan om systemfel på samhällsnivå. Enda lösningen är att arbetsgivare, privata och offentliga, tar ansvar för att vända utvecklingen.
Sedan 2016 finns föreskrifter som förtydligar vikten av en god psykosocial arbetsmiljö. Trots det fokuserar man på många håll på ergonomiska kontorsstolar och höj- och sänkbara skrivbord. Nog så viktigt. Men ännu viktigare är att människor inte faller ihop i parkeringshus efter arbetsdagens slut och tror att de ska dö.