”Stan är full av vatten”, sjöng ordkonstnären Robban Broberg på 80-talet. Vid samma tid irrade många politiker ut på djupet och tog sig vätska över huvudet.
Historien om Englands vatten tål att begrunda. Den kunde vara stoff för en kristallklar satir av Jonathan Swift eller George Orwell, men är dessvärre grumlig verklighet.
Låt oss ta sagan från början. Under den industriella revolutionen låg brittisk vattenförsörjning i privata händer. Företag drog ledningar till sina kunder, med vinstintresset som drivkraft.
Mot slutet av 1800-talet blev det tydligt att detta upplägg inte var optimalt. En förespråkare för offentligt ansvar var parlamentarikern Joseph Chamberlain (ej att förväxla med sonen Neville, senare bortfintad av Adolf Hitler), som sade:
”Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att kombinera medborgarnas rättigheter och intressen med de privata företagens intressen, eftersom företagens naturliga och rättmätiga mål är största möjliga profit.”'
År 1884 lät denna chamberlainska visdom övertygande. Vattnet blev en allmän nyttighet – inte en handelsvara att köpa eller sälja – och andra vitala tjänster gick samma väg.
Till och med i industrikapitalismens hemland insåg man marknadens begränsningar. Ända tills Margaret Thatchers revolutionärer 1984 fick för sig att vattnet skulle befrias från staten, liksom allt annat. Några år därefter var privatiseringen ett faktum.
Ni kan nog gissa vad som hände sedan.
Vattenbolag belånade sig över dammluckorna, släppte ut orenat avlopp i mängder, försummade investeringar i infrastruktur för att i stället berika aktieägare och direktörer med hundratals miljarder.
En anledning till vattenpaniken i England 2023 är de stigande räntorna, som exponerat så många korthus. Men att privatiseringslöftet var falskt som vatten är ingen nyhet. Redan Chamberlain insåg ju att vissa verksamheter helt enkelt passar bäst i offentlig regi.
Nu höjs röster för att åternationalisera brittisk vattenförsörjning, liksom den skakiga järnvägen. Som bekant är det dock lättare att göra en fisksoppa av ett akvarium än tvärtom.
Många privatiseringar har varit motiverade och bidragit till valfrihet och tillväxt, i Sverige lika väl som i Storbritannien. Problemet är de oansvariga ideologiska överdrifter som inte kan backas tillbaka, eftersom det skulle bli alltför dyrt och juridiskt komplicerat.
Det lama alternativet till rationellt huvudmannaskap heter ökad kontroll och tillsyn. Känns det igen, till exempel från svensk skola?