Som barn hatade jag fisk. Vid ett tillfälle kastade jag i panik den stekta torsk som en pedagog mot min vilja lagt på tallriken all världens väg. Jag avskydde också kokta grönsaker, potatis, kalops, järpar, spenatsoppa, sås med mjöl, ja nästan allt som serverades i skolmatsalen. Varje gång jag försökte äta mat jag uppfattade som äcklig fick jag ångest och kväljningar.
Så jag levde på knäckemackor och filmjölk till lunch ända upp i gymnasiet. Varför jag var så känslig för smak, lukt och konsistens vet jag inte. Men jag vet att ingen någonsin kom på tanken att jag skulle få specialmat. Antingen åt man det som serverades eller så tog man en knäckemacka och var tyst. Så var det för de flesta barn på 80-talet (och dessförinnan).
Kanske hade det varit bra om något tagit mina upplevelser på allvar och i alla fall någon gång erbjudit ett alternativ, eftersom det är så viktigt för inlärningen att man har näring i kroppen?
I dag är situationen en helt annan. Var femte skolmåltid avviker enligt branschorganisationen Kost och Näring från skolans ordinarie utbud. I en serie med titeln ”Skollunchkaoset” har tidningen Läraren tittat närmare på vad som hänt. På en del håll tvingas kockarna laga 20 olika varianter på samma maträtt. Kostnaderna för specialanpassningar har exploderat. Från nästan ingenting till hundratals miljoner kronor varje år.
Kraven på personligt utformad matsedel stjäl resurser och har blivit ett arbetsmiljöproblem för såväl kockar som för lärare som ges ansvar att se till att varje barn får exakt rätt mat. De skäl som anges till att barn ska han specialkost kan vara alltifrån allergi till neuropsykiatri eller religiösa och etiska uppfattningar inom familjen.
Att skolan i viss mån anpassar maten så att alla ska kunna äta sig mätta - till skillnad från när dagens föräldrar växte upp - är naturligtvis bra. Men alltför långtgående krav på individuella anpassningar är ohållbart. Det tycker också många kommuner, däribland Uppsala, som kräver att den som vill ha specialkost ska lämna in ett utlåtande eller journalutdrag som styrker att barnet har en viss diagnos. För dem som har religiösa eller etiska skäl att välja bort mat erbjuds varje dag fisk- samt vegetariska alternativ.
Där bör gränsen gå. I dag finns det nationella riktlinjer från Kost och Näring som backar upp de kommuner som likt Uppsala tagit upp kampen mot överdrivna kraven på specialkost. Gott så. Ännu bättre hade varit om det tydliggjordes i skollagen att skolorna inte är skyldiga att gå med på vilka krav som helst. Passar det inte med mandelfisk kan man faktiskt äta macka ibland.