Sveriges säkerhetspolitiska oskuld skapar höga murar som våra krisplanerare knappt tar sig över. Efter tvåhundra år av fred är vår verklighetsbild mentalt så påverkad att riskbedömningar redan från början ofta hamnar snett. Allvarliga sjukdomar, katastrofer och krig kan inte drabba oss. De sker alltid någon annanstans.
Hela vår ledningsfilosofi – att den som normalt har ansvaret för en verksamhet också skall leda denna i en kris – visar att vi saknar både insikt och fantasi för att reellt kunna föreställa oss vidden av en katastrof som kan drabba oss. Gång efter gång undantränger vi de första tecknen på en växande fara. När allt väl har börjat och flera samhällsfunktioner drabbas gör vi först det vi bäst behärskar: nämligen att sammanträda och bli överens.
Det gäller att finna den minsta gemensamma nämnaren, och lösningen finns förstås i ”den minsta”, annars blir den ju aldrig ”den gemensamma”. När vi så konstaterat att gräset aldrig hann gro och att kon redan är död letar vi syndabockar, tillsätter en kommission, bejakar dess resultat, ser tiden an och låter en barmhärtig glömska sänka sig.
Snart har vi vaccinerats. Då slutar de flesta politiker säkert att fundera över om den kvalificerade vården i Sverige verkligen kräver 21 ansvariga ledningsfunktioner. Så många partikamrater avlönas där och ges makt och myndighet. Det är förstås skamligt men svårt att inte fundera över varför just dessa kamrater hamnar just där. Inte i kommunernas hetluft, inte i riksdagens utskott utan i regionalpolitikens inkognito. År efter år överskrider de sina budgetar. Ändå, nästan utan namn och ansikten, väljs de till nya mandatperioder.
Den kommunala äldrevårdens katastrof har dock väckt en vrede som kanske varar ett tag. Jag fasar själv för dagen, inte långt borta, då jag inte klarar mig utan kommer att omfamnas av det nya välfärdssamhällets värderingar, formulerade med alla dessa vackra ord, som myggsurr en sommarafton. Men resultatet liknar alltmer den urgamla fattigvårdens. Nu bemannad med timanställda, lågavlönade människor ur ett nyinvandrat proletariat, satta att vårda de försumbara.
Det är resultatet av orimliga prioriteringar, där de som omfattas av ”omsorgen” väger lätt när andra behov måste tillgodoses. Det är absurt att vi i Sverige ser trettioåringar som kvalificerade att beträda ministerposter och låter sjuttioåringar falla för ålderstrecket till riksdagen. Ju yngre politikerna blir desto mer ser de förstås folk med livserfarenhet som främmande, kanske hotfulla.