Lars Adaktusson är journalisten som för tio år sedan gick över till politiken. Under åren som följde var han först Europaparlamentariker för Kristdemokraterna, sedan riksdagsledamot. Som partiets andre vice ordförande, och utrikespolitiske talesperson, var han tveklöst i partitoppen före fjolårets riksdagsval. 

Men vad var det som egentligen hände under hans tid som KD-politiker?

I nyutkomna ”Fasaden och insidan” (Libris) ger han sin bild. Man behöver inte bläddra långt i boken för att ana att titeln syftar på partiledaren Ebba Busch. Adaktussons kritik mot Busch, både för hennes ledarskap och hennes politiska linje och retorik, är hård. Lika varma som hans ord om den tidigare KD-ledaren Alf Svensson är, lika kalla är de om Busch. 

Adaktusson är tydligt värderingskonservativ – och kritisk till partiets närmande till Sverigedemokraterna.

Han ogillar att KD blir, som han uttrycker det, en ”kopia av SD”. Besviket noterar han att "ledande KD-politiker" nickar instämmande när Jimmie Åkesson beskriver människor som en ”social, kulturell och ekonomisk belastning”. Frågan om familjeåterförening i flyktingpolitiken offrades för röstfiske, menar Adaktusson.

Men beskrivningen av Jacob Forssmed, som anses representera KD:s "mjukisfalang", är inte särskilt positiv den heller. Forssmed var emot att lämna Decemberöverenskommelsen, mot partiets skärpning av flyktingpolitiken och mot samarbetet med SD, men har trots det suttit kvar i den yttersta partiledningen. Hur är det i längden möjligt att försvara en politik som strider mot den egna övertygelsen, ”frågar” sig Adaktusson.

Den politiska karriären började lovande: i EU-valet 2014 fick Adaktusson 107 900 personkryss. I parlamentet ägnade han betydande tid åt att uppmärksamma förföljelserna av kristna och att få igenom en folkmordsresolution om att kalla terrorsekten Islamiska statens övergrepp för folkmord.

Adaktusson understryker att troende kristna är den mest förföljda religiösa gruppen i världen, att två tredjedelar av alla kristna lever utanför västvärlden, många "bland fattiga och förtryckta grupper i Latinamerika och Afrika”. Besviket konstaterar han även att ingen svensk regering har haft ”den moraliska ryggraden” att erkänna folkmordet på kristna, Seyfo, i nuvarande Turkiet för över ett sekel sedan.

I maj 2019 publicerar Dagens Nyheter en text med rubriken ”Adaktussons facit i EU – röstade mot abort 22 gånger”. Själv hävdar Adaktusson att han stått bakom aborträtten men inte ansett att abortfrågan hör hemma på EU-nivå. Det var en fråga om beslutsnivå, om subsidiaritetsprincipen, upprepar Adaktusson i boken. ”DN tillskrev mig en uppfattning som jag inte har", hävdar han, och kallar påståendet att han skulle ha ”röstat nej till abort” för "alternativa fakta". 

Han kände sig inte bara påhoppad av Dagens Nyheter och tidningens chefredaktör Peter Wolodarski. Dessutom plockade fler medier och politiska motståndare snabbt upp tråden och det sattes en bild av att han skulle vara emot aborträtten. Pilarna kom också inifrån det egna partiet. 

Offentlig kritik och direkta avståndstaganden från det egna partiet är något annat än attacker från medier eller politiska motståndare, skriver Adaktusson. När drevet går upplever han sig bli kastad under bussen, han blir till slut "golvad" och visar sig ha fått utmattningssyndrom. För första gången i sitt yrkesliv blir han sjukskriven.

”Fasaden och insidan” kan läsas som en partsinlaga och ett försök till upprättelse. Men Adaktusson har onekligen viktiga poänger om politikens svajiga kortsiktighet och om mediedrevens brutalitet.