Varje gång det kommer ny statistik om mäns och kvinnors uttag av föräldradagar kan man konstatera två saker. Att det går åt rätt håll. Och att det kommer att ta lång tid innan föräldraförsäkringen är helt jämställd. Så även förra fredagen när Försäkringskassan presenterade ny statistik. 2055 är den nya prognosen för jämställdhet. Detta kommer sannolikt inte att inträffa.
Delvis kommer jämställdheten att inträffa långt tidigare, för en viss grupp av män och kvinnor. Men såvida inte ”den välutbildade medelklassen” fortsätter, och låter papporna ta ut både 60 och 70 procent av dagarna, nås inte jämställdhetsmålet.
Att vara pappaledig på 1970-talet var en helt marginell företeelse, trots tyngdlyftaren Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgrens grimaser och spelevinkande i tv. Det första lyftet för papporna kom på 1990-talet. De klättrade över gränsen ”10 procent av föräldradagarna”. Och så kom den första pappamånaden 1995, 30 dagar som bara pappan kunde ta ut.
Förändringen mellan 1990-tal och 2010-tal kan illustreras av ett besök på öppna förskolan, den kommunala verksamheten för föräldralediga. En pappa gläntade på en dörr 1992: ”Är det öppna förskolan?”. ”Ja, men vi stänger snart”, svarade en mamma hastigt. Ett försök till intrång i en enkönad värld.
Sedan ett antal år är papporna i majoritet på ”öppis”. Vilket i och för sig beror på att verksamheten är som bäst när de små börjat krypa eller åtminstone kan sitta upp. Mammorna är naturligt först ut i föräldraledigheten. Men, och det är ett viktigt men, pappadominansen förutsätter att upptagningsområdet är ett sådant där det bor många med högre utbildning – och även i övrigt högt deltagande i samhällslivet.
Fortfarande tar omkring var femte pappa inte ut en enda föräldradag. Pappor med enbart gymnasieutbildning och pappor i par där båda är utrikesfödda är kraftigt överrepresenterade i gruppen.
Sverige har fått både en andra och en tredje pappamånad. De förslag som nu diskuteras är en tredelad eller på sikt en helt individualiserad försäkring. Vissa anser att tvång är den enda vägen till jämställdhet eftersom det går så långsamt. Det går att förstå. Men då bortser man ifrån att föräldraledigheten i första hand är till för barnen, inte för föräldrarna. Och att många barn då kan få se halva sin tid med föräldrarna frysa inne.
Att hålla tillbaka en aning, fortsätta förändra normerna och försöka göra något åt det sneda uttaget av vab och deltidsarbete, det vore trots allt det bästa för barnen.