Att idrott och politik inte hör ihop är en lögn som upprepats genom historien. Avsändarna är de som både vill äta kakan och ha den kvar, som vill tävla och tjäna pengar samtidigt som de med plånböckerna ändå ska ha rättmätig kritik. Kritiken framförs genom officiella diplomatiska kanaler som en passus mellan handelsavtalen, ”och förresten saknar ni mänskliga rättigheter och fängslar oliktänkande”. Idrottare och idrottsledare tävlar och håller tyst.
Efter OS-bojkotterna på 1980-talet har de största evenemangen, OS och herrfotbolls-VM, kunnat genomföras utan störande politiska inslag. OS i Peking (2008 och 2022) var propagandatriumfer för Kommunistpartiet. Spelen i Sotji 2014 var Vladimir Putins personliga föreställning, en slags upptakt till annekteringen av Krim och byggandet av den nya stormakten Ryssland.
För fyra år sedan satt Putin på hedersläktaren tillsammans med den saudiske prinsen Mohammed Bin Salman och Fifa-presidenten Gianni Infantino för att se ”sitt” VM i fotboll. I nästa vecka tas hans plats av den enväldige emiren Sheikh Tamim Bin Hamad al-Thani. Qatar har utvalts till att arrangera fotbolls-VM 2022.
Emiren betalar stort för att vara med och leka i fotbollstoppen. Storlaget Paris S:t Germain (PSG), där forwarden Kylian Mbappé uppges ha en grundlön på nära en miljard kronor per år, äger han via en stiftelse. Den norske målsprutan Haalands lön i Manchester City betalas av en annan emir, i Abu Dhabi. Prinsen Bin Salman betalar för svenske Alexander Isak eftersom hans bolag sedan i fjol äger Newcastle United.
Det kallas sportswashing. Genom att förknippas med toppidrott tvättar diktaturerna sitt rykte och slipper frågor om demokrati och mänskliga rättigheter. Och det är inte lite som behöver tvättas i Qatar, med början i bygget av VM-arenorna. Att 6 500 migrantarbetare fått sätta livet till (The Guardians avslöjande i februari 2021) har ifrågasatts, men att förhållandena varit horribla råder det inga tvivel om.
Migranter som sköter servicen i emiratet har inga rättigheter alls. Qatariska kvinnor är förstås medborgare, men andra klassens sådana. En bisarr detalj var löftet att utveckla damfotbollen i landet, i samband med att man 2010 tilldelades värdskapet för VM 2022. Ett damlandslag bildades också, med tyska Monika Staab som förbundskapten, men några år senare fick hon sparken.
SVT, NRK, DR och ARD avslöjar nu att Qatars damlandslag upphörde 2014. Inga matcher har spelats, ingen organiserad träning. Att spela fotboll jämställs med lösaktighet och kan påverka en kvinnas möjligheter att gifta sig, säger en anonym kvinnlig fotbollsspelare i Qatar.
Regimen har slagit ifrån sig all kritik. Man klagar högljutt över den skeva bild av landet som framträder när VM närmar sig. Inga av alla ”framsteg” som gjorts rapporteras det om, inklusive kvinnors frihet. ”Du skapar falska tankar i folks huvuden”, sade VM-chefen Nasser Al-Khater när TV 4:s Olof Lundh ställde kritiska frågor (23/11 2021).
Samme Lundh går i sin nya bok Templet i öknen (Volante, 2022) igenom maktspelet och mutorna inom toppfotbollen. ”Det handlar om mer än bara VM. Sportswashing fungerar och diktatorer nöjer sig inte bara med makt och rikedom. De vill bli respekterade också”, säger han.
Nästa söndag är det avspark i Qatar. Inget ”heja Sverige” den här gången men gott om fotbollsgodis för den intresserade, som belgaren de Bruynes frisparkar eller polacken Lewandowskis artisteri i straffområdet. Det enda som besvärar är lukten. Emiren i Qatar glömde att ha i tvättmedel. Hur länge ska vi åskådare fortsätta betala för detta spektakel?