Dumheten i narkotikapolitiken vet inga gränser

Forskningen är entydig om att förbudslinjen i narkotikapoliken har misslyckats. Men regeringen fortsätter på samma spår.

Lena Hallengren (S), som i egenskap av socialminister varit ansiktet utåt för regeringens narkotikapolitik.

Lena Hallengren (S), som i egenskap av socialminister varit ansiktet utåt för regeringens narkotikapolitik.

Foto: Claudio Bresciani/ TT

Krönika2021-09-20 06:30
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det sägs att definitionen av galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat. Från förra året intar Sverige en mindre smickrande förstaplats i Europa vad gäller narkotikadödlighet per capita. 81 personer per en miljon invånare är den senaste siffran från EU:s narkotikabyrå, vilket nästan är fyra gånger högre än det europeiska snittet. 

Trots att expertisen i princip är entydig kring att den svenska politiken byggd på straff och repressiv hållning mot missbruk inte har fungerat vägrar den svenska regeringen ens att utreda vad kärnpunkten i politiken - kriminaliseringen av eget bruk och innehav - har för effekter.

Socialstyrelsens experter vill utreda frågan. Folkhälsomyndigheten vill utreda frågan. Riksdagens socialutskott vill utreda frågan. Till och med den forne folkpartiledaren Bengt Westerberg, som var drivande i kriminaliseringen på 80-talet under parollen “Det ska vara förbjudet att knarka”, är numera för att utreda en avkriminalisering.

Men regeringen är likväl säker på sin sak. Narkotikapolitiken ska ligga fast. Kosta vad det kosta vill (läs: människoliv). Det är inte lätt att begripa hur man kan vara så övertygad om sin ståndpunkt - att vi ska fortsätta skicka poliser på missbrukare för att stävja narkotikan - samtidigt som man är så livrädd för att saken ens utreds. 

Och som om inte det vore nog gick regeringen i veckan ut med att kriminaliseringen ska utvidgas. En utredning ska nu titta på hur man kan kriminalisera “försök till eget bruk”. En åtgärd som med precision riktar in sig på brukarna mer än producenterna, langarna eller smugglarna. 

Alltmer uppenbart har även kopplingen mellan de eskalerande gängkrigen och narkotikan blivit. Där det inte finns en legal marknad där handlarna konkurrerar med kvalitet lämnas rummet öppet för kriminella att slå ut konkurrenter genom vapen och våld.

På svarta marknaden finns heller inte mycket till ”konsumentskydd” eftersom brukaren aldrig kan vara säker på att produkten faktiskt innehåller det langaren påstår att den innehåller. Något som givetvis gör bruket ännu farligare. En avkriminalisering av bruk i kombination med avkriminalisering av mindre innehav för eget bruk skulle kunna vara ett effektivt sätt att slå ut ett av gängens mest potenta inkomstkällor.

Därtill slukar jakten på brukare miljarder av polisens och rättsväsendets resurser årligen, samtidigt som man är i akut behov av resurser för att ta itu med verkligt allvarlig brottslighet. Att i det läget prioritera lindrig brottslighet som ringa narkotikabrott framstår som svårt att motivera.

Även om det är regeringen som företrädesvis är skyldiga till låsningarna i narkotikapolitiken går det knappast att beskylla oppositionen för att ha varit mycket bättre. Trots att Kristdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet alla vill se att kriminaliseringen utreds är det inte en fråga man har gjort särskilt mycket väsen av sig, trots det skriande reformbehovet. Moderaterna har i sin tur varit knäpptyst i frågan och det får i dagsläget sägas vara osäkert vad man har för ståndpunkt. Inget av partierna har heller gått vägen via Riksdagens utredningstjänst för att få frågan utredd.

Det blir mer och mer klart för var dag som går att den svenska linjen i narkotikafrågan hör hemma på historiens soptipp. Medan land efter land med goda resultat prövar olika former av avkriminalisering står Sverige ensamt kvar och stampar som om dödlighetsstatistiken plötsligt skulle vända för att vi straffar lite fler och lite hårdare. Det är definitionen av galenskap.