Du sköna nya Uppsalavärld

Den grasserande pandemin ställer inte bara stora krav på Uppsalabornas uppförande och följsamhet gentemot lokala och nationella föreskrifter. Den ställer också krav på själva staden och dess utveckling. När kollektivtrafiken helst inte ska användas tar de som kan nog helst bilen för att uträtta ärenden inne i staden. Eller de ärenden som kan, uträttas kanske hellre i något av externhandelsområdena.

Sedan långt innan coronapandemin bröt ut har delar av handeln sökt sig ut från innerstaden, till de vidsträckta handelsområdena i Gränby, Boländerna och Stenhagen. I coronatid är stora parkeringsytor och luftiga butiker åtråvärt för många kunder.

Utöver denna trend har Gränby utsetts till en huvudnod i den framtida utbyggnaden av Uppsala. Låt vara att utbyggnaden dämpats något till förmån för den expansion av sydöstra Uppsala mot Bergsbrunna som hänger samman med fyrspårsutbyggnaden av järnvägen mot Stockholm. 

Den här utvecklingen sätter sina spår i centrum, staden Uppsalas hjärta. Risken är överhängande att mer och mer av stadens funktioner flyttar ut i periferin. Paketutlämning sker till exempel inte på kundens närmaste utlämningsställe, utan i en ny stadsdel med stora fyrkantiga, för sitt ändamål väl lämpade, byggnadskolosser. Gatunamnet är så nytt att det inte ens finns på någon googlekarta. Aldous Huxleys dystopiska roman Du sköna nya värld svider i ögonen. 

Jag fattar mycket väl att det finns verksamheter som inte längre ryms i innerstaden och måste exporteras till utkanterna, men jag oroar mig mycket över innerstadens framtid. Vad blir kvar av det varma, intima och närapå magiska Uppsala som ”alltid” funnits i adventstid, om det mesta flyttar ut?

Kaféer, krogar blir ju kvar och lockar folk, men en stad och framför allt en innerstad måste ju vara mer än det.

Läser man i den nyss utkomna Uppsalaboken Arbete och gemenskap med Lennart Engströms fotografier från decenniet 1985 till 1994, med text av Maths Isacson och Bo Larsson, ser man hur fort omvandlingen av innerstaden gått. Då, i slutet av det andra årtusendet, präglades Uppsala av fler sorters verksamheter än i dag. Då fanns fler arbetsplatser med ett innehåll som nästan är bortglömda i dag. Innerstaden var ett nav, eller för all del, en nod där folklivet sjöd. 

Vill vi ha ett levande stadscentrum efter pandemin måste de centrala delarna återupplivas så att de blir attraktiva för alla sorters människor. Framför allt måste fler verksamheter visa att stadskärnans trånga utrymme kan skapa närhet och intimitet.