Ett land utan yttrandefrihet saknar inte bara fri debatt. Om ordet inte är fritt kan konsekvenserna också i andra avseenden bli allvarliga.
Det visas med all tydlighet när världen nu följer Coronavirusets spridning. De kinesiska myndigheterna har förhoppningsvis fått ett visst grepp om situationen. När detta skrivs tycks också spridningen till andra länder vara begränsad. Men de politiska förhållandena i Kina, med ett auktoritärt enpartisystem, censur och polisövervakning av medborgarna, har också skapat problem.
Den som först slog larm om Coronaviruset var en läkare i miljonstaden Wuhan, Li Wenliang, som såg de första tecknen på en annalkande epidemi redan i december. Det ledde till att doktor Li själv och sju andra läkare kallades till polisen och tvingades ta tillbaka sin ”ryktesspridning”. Nu har viruset tagit fler liv än sarsinfluensan 2002-2003. En av de drabbade är Li Wenliang, som avled förra fredagen.
Lis avsikt var inte att skapa debatt utan att sprida information för att göra det möjligt för myndigheterna att gripa in. Men det var alltså olagligt. Nu berättar tidningarna – utanför Kina - om grupper på nätet som kräver yttrandefrihet och respekt för konstitutionen. De tar sannolikt en stor risk – även om regimen nu gör sitt bästa för att hejda den epidemi som man först inte fick tala om.
Det mönster vi sett är naturligtvis inte unikt för Kina, utan finns i alla länder som präglas av censur och enpartisystem. Två aspekter känns genast igen:
Den första är att väsentlig information inte kommer fram eller förs vidare uppåt i det politiska systemet. Den som vill ha ett tydligt parallellfall kan tänka på Tjernobyl 1986. I sovjetsystemet ”fick” olyckor i princip inte inträffa, eftersom det skulle kunna leda till tvivel om systemets förträfflighet och makthavarnas förmåga. Den som förde vidare sådan information utsatte sig för stora personliga risker.
Den andra är att de myndigheter som ändå på något sätt nås av informationen inte vågar agera. Deras egenintresse talar starkt för att iaktta största möjliga försiktighet. Den sociala stabiliteten – ett viktigt begrepp i den kinesiska regimens självförståelse – får inte rubbas. Samtidigt bidrar just detta till att öka risken för oro och osäkerhet. Men precis som vid Tjernobylolyckan blev det snart omöjligt att inget säga. Och då hade värdefull tid gått förlorad.
Nu berättar de kinesiska medierna om befolkningens insatser för att bekämpa virusets spridning. Det är viktigt att så sker. Men det kan inte väga upp betydelsen av att informationen är fri.