Siffror från Statens Medieråd visar att skärmtiden ökat de senaste åren. Ännu har ingen mätning gjorts som omfattar pandemin, men ingen förväntar sig att trenden ska brytas av detta. Tvärtom. Vi har suttit mer instängda än någonsin tidigare, och då ter det sig naturligt att vi söker oss bort från verkligheten med hjälp av en smartphone, platta, laptop eller TV.
Ökningen sker även i de lägsta åldersgrupperna. 15 procent av barn under ett år använder internet en timme om dagen, i åldersgruppen 2-3 stiger siffran till 43 procent. Ungdomar mellan 16-18 år spenderar 6 timmar om dagen på nätet, varje dag.
Som uttrycket lyder; barn lär sig inte av vad vi säger, utan av vad vi gör. Allt fler barn ser sina föräldrar sitta timme efter timme med någon typ av skärm, både för arbete och för fritid. En annan utveckling är typen av digitalt innehåll som vi konsumerar. Algoritmerna har blivit allt känsligare, och bättre på att förutspå våra önskemål. Gillar du ett videoklipp leds du snabbt till hundratals till som du också, antagligen, kommer att tycka om. Plötsligt har flera timmar gått. Känner du igen dig?
Den välkända Harvardfilosofen Robert Nozick teoriserade redan år 1974, i sin bok Anarki, Stat och Utopi om den här sortens framtid. Han beskrev en hypotetisk Upplevelsemaskin, där elektroder i hjärnan lät människor ligga still och uppleva ett idealt liv av perfekt stimuli. Enligt Nozicks teori skulle de som var i maskinen inte veta om att deras upplevda verklighet inte var på riktigt. Han avslutar sin tes med slutsatsen att de flesta av oss ändå skulle välja verkligheten, hur hemsk och tråkig den än är, över lyckliga fantasier. Femtio år senare är frågan om han landade rätt.
Internet ger oss tillgång till konstant stimuli. Blir du inte intresserad på fem sekunder, scrolla vidare. Varenda person med en internetuppkoppling kan hitta sina jämlikar och ett forum för sina intressen. I grunden är det fantastiskt. Men alla mynt har två sidor. Vi är så vana vid stimulans att vi blivit livrädda för att vara uttråkade.
Nozicks maskin finns inte på riktigt. Men ärligt talat, hur lång tid dröjer det tills vi har den tekniska kapaciteten att göra den verklig? Människor håller trots allt på med att försöka bygga en koloni på Mars, och neuropsykologin har tagit enorma kliv framåt de senaste åren. Om vi väljer att se sociala mediers algoritmer som ett steg i denna utveckling är vi inte långt ifrån denna framtid som lyckliga grönsaker, var och en i vår egen låtsasvärld.
Sedan sommaren började och antalet covid-vaccinerade ökade har många av oss trippat runt som unghästar inför sommarbetet. Vi har väntat otåligt på att faran ska gå över så att vi kan få känna att vi lever igen. Vi vill gå ut, vi vill dansa, vi vill träffa nya människor. Känslan av att ha mycket levande att ta igen, den finns hos många av oss.
Men är vi verkligen beredda att lägga ifrån oss skärmarna och ta oss an allt det som väntat där ute? I våra egna små digitala bubblor har vi varit gudar, kunnat styra precis allt runt omkring oss. Swipeat vänster, scrollat vidare, bytt till en annan streamingtjänst för ett bättre utbud. Vi har all världens spel, filmer och serier i våra händer Vi skulle kunna stanna där, stanna hur länge vi vill. Det finns alltid fler videor att se, fler klipp att reagera på, fler podcasts att lyssna på. Det är rätt fantastiskt det också.
Nåja, vad är väl ett liv i verkligheten? Det kan ju vara fruktansvärt långtråkigt, och dötrist, och tråkigt och alldeles, alldeles underbart.