I Det öppna samhället och dess fiender som utkom 1945 när andra världskriget precis tagit slut tog Popper, som egentligen var en lysande vetenskapsteoretiker, steget över till politisk analys. Han blottlade hur det i det som började formuleras för över 2000 år sedan i antikens Grekland förekom två grundackord som följt mänskligheten alltsedan dess. Det ena är demokratins och individualismens möjlighet, men också dess börda i form av personligt ansvar och fria val, det andra - och lika övertygande - är vad det auktoritära samhället erbjuder.
Samhället blir ett lyckligt tillstånd, inte av individuell frihet utan av social stabilitet. Att var och en vet sin plats inom helheten skänker lugn inom detta det slutna samhället: social rörlighet och jakten på status som följer därav leder till oro, social konflikt och i värsta fall mänsklig olycka.
Västeuropas och USA:s väg in i 1900-talets modernitet är det öppna samhällets successiva realiserande. I vågor över århundradena sedan medeltiden, en frihetstid här, en ärofull revolution där, Upplysningen och Franska revolutionen, erövrade det öppna samhället mark.
Men vid dess sida har hela tiden ett för många, kanske ibland för flertalet, lika tilltalande alternativ vandrat: den gemenskap där några utvalda leder, alla fyller sin givna funktion och moralen lyfts från individens axlar till kollektiva restriktioner och lagar. Det slutna samhällets lockelse överlevde feodalismens död, hovsamhällets uppkomst och industrialiseringen.
Europas pånyttfödelse efter andra världskriget tystar under några efterkrigsdecennier dess locktoner. I de tider av stark förändring, oro och ekonomiska och kulturella konfrontationer som återigen börjar visa sig från 1990-talet, vaknar emellertid längtan efter det slutna samhället till liv igen. Först försiktigt, sedan med allt starkare kraft.
Några av de mest extrema formerna har IS och radikala politiska grupperingar på höger- och vänsterkanten stått för. Trumps framgångar och polariseringen i USA, de nationalistiska partiernas starka framväxt i Europa, är emellertid alla variationer på de grundackord som det slutna samhället slår an: längtan efter ovillkorlig tillhörighet och en nära gemenskap, en uppgift och plats i den kollektiva tillvaron, och åstundan att bli ledd, inte välja.
Flykten från friheten är således det öppna samhällets eviga följeslagare. Inte på grund av sin inneboende ondska, utan beroende på dess löfte om befrielse från varats obotliga ensamhet. Däri ligger hotet mot den västliga civilisationen.