Det bästa med Uppsala är tåget till Stockholm, suckade författaren Sigfrid Siewertz (1882–1970) när han läste i Uppsala i början av 1900-talet. Det var tur att han levde då, eftersom just Stockholmståget i dag är något svårfångat som kan avgå ibland, ibland inte. Den senaste noteringen är att vartannat SJ-tåg mellan Uppsala och Stockholm antingen var försenat eller inställt.
Hur kan Uppsala kommun som tillsammans med andra aktörer i kommunen alltid skryter med närheten till huvudstaden nöja sig med detta? Det räcker ju inte att bara berömma järnvägen. Det behövs också tåg som trafikerar den, på utlovade tidpunkter.
Inget annat kommunikationsslag kan komma med fler förklaringar till sina problem med servicen: elfel, nedrivna ledningar, snöhinder, växelfel, sjuka lokförare, tågsätt som är trasiga eller rentav saknas. Det låter som ursäkter från uppfinningsrik tonåring som kommer för sent till skolan, men saken är värre än så. Det är inga bortförklaringar utan är korrekta beskrivningar av verkligheten.
Och det värsta är att det finns få utsikter till snabba förbättringar. I en något oklar framtid, då när fyra spår ska förbättra läget, har kanske resenärerna och framför allt tågpendlarna ledsnat och tagit saken i egna händer. De har övergått till egen bil eller flyttat till Stockholm – och därmed tagit sin del av skattebasen med sig.
I kommunens budget för i år listas fyra fokusmål. Ett av dem rör näringsliv och arbetsmarknad. Där poängteras att viktiga förutsättningar för utvecklingen av Uppsala är långsiktiga lösningar för en bra infrastruktur med spårväg och fyra järnvägsspår. Men i texten saknas all problematisering av det faktiska läget. Att det kan dröja innan allt fungerar igen, framgår inte av budgettexten.
Om Uppsala ska fortsätta att utvecklas krävs en mer kraftfull kritik av tågkaoset, framför allt från kommunens sida, men också från övriga aktörer i kommunen. Luddiga försäkringar om kommande lösningar från alla ansvariga duger inte längre. Det som krävs nu är en konkret och trovärdig plan för förbättringar i närtid, inte om tio år.
När tågnätet byggdes ut under andra halvan av 1800-talet krävde tidtabellerna att tidsangivelserna i landet stramades upp. Sverige fick en gemensam tid från att den tidigare varierat lokalt, allt efter solens gång. Örebrotid blev rikslikare och från 1878 hade hela Sverige samma tid. Det vore ju tråkigt om den stora skillnaden mellan tidtabeller och verkliga avgångs- och ankomsttider permanentas till en ny rikslikare – SJ-tid.