År 2023 är ett märkesår för monarkin Sverige. På nationaldagen 6 juni firar vi 500 år som självständig nation, efter kröningen av Gustav Vasa 1523. Senare i höst firar kung Carl XVI Gustaf 50 år på tronen. Man skulle kunna tänka sig att kungen tog tillfället i akt att stärka förtroendet för den något kantstötta institutionen kungahuset.
För kantstött är den, här hemma och i världen i stort. Världens äldsta och mest kända kungahus, det brittiska, har befunnit sig i fritt fall i över 30 år, sammanhållet enbart av den plikttrogna och mycket respekterade drottning Elizabeth. Hur det ska gå med den snarstuckne sonen Charles på tronen är fortfarande en öppen fråga.
Spanien har möjligen kunnat lägga kung Juan Carlos extravaganser bakom sig, liksom prinsessan Cristinas omfattande ekonomiska härvor. Kungen lämnade klokt nog över till sonen Felipe 2014. I Danmark heter problemet prins Joachim vars fyra barn i höstas miste sina titlar och privilegier. Hans roll påminner om den brittiska prins Harrys: Ja till jetsetliv, nej till ansvar verkar vara en gångbar inställning.
Vår egen kung plågas av historierna om ”kaffeflickorna” och, i samband med dessa tillställningar, kopplingarna till kriminella nätverk i Stockholm, allt beskrivet i boken Carl XVI Gustaf – den motvillige monarken hösten 2010. Eller åtminstone borde han plågas av det. Han familj gör det alldeles säkert medan kungen själv helst ”vänder blad” och går vidare.
Klart över hälften av det svenska folket hade stort eller mycket stort förtroende för monarkin på 1990-talet när SOM-institutet inledde sina mätningar. Ett ras inträffade 2004 och förtroendet har sedan vistats på en lägre nivå, 35-43 procent. En sannolik förklaring är det omtalade besöket i Brunei, där den enväldige sultanen berömdes av kungen för sin ”närhet till folket”.
Glädjeämnet som sticker ut på 2000-talet är bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och prins Daniel 2010. Taktiken inför märkesåret borde därför vara given, att lyfta fram den populära kronprinsessan och försöka ta avstånd från slemma despoter. Men då känner man inte vår kung.
Prins Carl Philip borde ha fått bli kung och allt kring sultanen var ett missförstånd, inleder kungen märkesåret (SvD 3/1). Riksdagen ändrade successionsordningen 1980 ”helt plötsligt” när prinsen redan var född får vi veta. ”Orättfärdigt”, slår monarken fast.
Vore man rojalist skulle man ta sig för pannan. Carl Gustaf, Charles och de andra behöver varken granskande journalistik eller allmänt kritiska och ifrågasättande undersåtar. Det räcker med att ge dem en spade.