Mycket ska man höra. En gammal al-Qaidaledare som hyllar USA:s nye president, exempelvis.
”På Syriska arabrepublikens lednings och folks vägnar gratulerar jag Donald J. Trump med anledning av hans tillträde som USA:s 47:e president”, sade Syriens nye ledare Ahmed al-Sharaa i ett uttalande i tisdags.
Fram till förra månaden var Sharaa mer känd under sitt krigarnamn, Abu Mohammed al-Golani. För inte många år sedan var han Syriens mest fruktade jihadistledare, först som lokal chef för Islamiska staten och därefter i spetsen för al-Qaidas Syriengren.
På den tiden prisade hans grupp 11 september-dåden och hotade USA:s presidenter med blodig död, men i tisdagens uttalande om Trump var tonen en annan:
”Vi är övertygade om att han är den ledare som ska bringa fred till Mellanöstern och återställa regionens stabilitet.”
Sharaa och hans grupp, Hayat Tahrir al-Sham, eller HTS, är pragmatiker. De är beredda att säga nästan vad som helst för att få Trump och hans allierade i EU att häva terrorstämpeln och lyfta sanktionerna mot Syrien. Om inte det sker är det nämligen mycket osäkert om deras nya regering kommer att klara sig.
Var gränsen går mellan pragmatism och krigslist kan dock diskuteras, och den debattens vågor går nu höga mellan experter och politiker som fruktar att Syrien ska utvecklas till talibanstat.
Hittills har HTS skött maktövertagandet riktigt snyggt. De har satsat klokt på att hålla statliga institutioner i drift, benådat sina motståndare och lovat trygghet åt Syriens religiösa minoriteter.
Efter tretton år av inbördeskrig förväntade sig många en skoningslös hämnd, och nog har Syrien sett en del mord, våld och plundring de gångna veckorna. Men inte tillnärmelsevis så mycket som man hade kunnat frukta, och det är i hög grad Sharaas förtjänst.
Att Sharaa spelat sina kort rätt är dock inte det främsta skälet till att omvärlden lystrar. Det finns en mycket viktigare anledning till att både USA och Europa misstänksamt men målmedvetet börjat närma sig Syriens nya islamistregim – och det är att vi har slut på alternativ.
Assad är borta. Om även Sharaas styre fallerar och kriget blossar upp igen, då väntar ingen annan pretendent i kulisserna. Kvar funnes då bara ett myller av lokala miliser, som skulle slita Syrien i stycken och skicka ännu en flyktingvåg över Europas tröskel. Det alternativet önskar ingen.
Där har Syrienpolitiken alltså hamnat. Vi kan inte bestämma oss för hur surt äpplet egentligen är, men är nog eniga om att vi måste bita i det.