Ett misslyckande. Det slår socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) fast att det är att tusentals barn står i långa köer till barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. Hur oerhört illa det är framkommer i Barnombudsmannens nyutkomna årsrapport "Hur dåligt måste man må egentligen? Samhällets insatser för att främja barns psykiska hälsa".
Under 2023 fick nästan 100 000 barn vänta längre på en utredning hos barn- och ungdomspsykiatrin än vårdgarantins trettio dagar. Det är en ökning med nästan 80 procent på bara några år. Hur lång tid det dröjer beror också i hög grad på var barnet bor.
Uppsala hör till de platser i landet där problemen är stora. Bara hälften av de som sökte till BUP fick hjälp inom rimlig tid. Barn- och ungdomspsykiatrin i regionen har länge dragits med personalbrist och haft svårt att rekrytera erfaren personal. I höstas gjordes en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg, (Ivo) om allvarliga brister. Det handlade bland annat om icke fungerande rutiner i arbetet med barn som lider av psykisk ohälsa och riktlinjer om medicinering som frångås.
I december kunde SVT i en granskning dessutom visa att den kökortning som Region Uppsala menade att de gjort, bara var rökridåer eftersom man i realiteten bara flyttat många av de barn som väntade på en utredning till en annan kö. Något socialminister Jakob Forssmed (KD) när han blev uppmärksammad på taktiken kallade “bekymmersamt”.
I Barnombudsmannens aktuella rapport framkommer även att antalet barn som medicineras med antidepressiva läkemedel ökat lavinartat. BO efterlyser en nationell kartläggning av varför psykofarmaka så ofta förskrivs till barn och hur detta kombineras med andra vårdinsatser. Att en sådan måste genomföras liksom att köerna hos BUP måste kortas – på riktigt inte genom att barn bollas runt mellan olika köer – är en självklarhet.
Men, det allra viktigaste som Barnombudsmannens rapport borde leda till, är insikten om att det inte är barnen det är “fel” på. Det är samhället. Vår hysteriska samtid. Det är inte normalt att så många unga människor lider av psykisk ohälsa, eller bedöms ha olika neuropsykiatriska funktionshinder och inte klarar av en vanlig skoldag. Om inte något görs för att förändra den situation många barn växer upp i i dag kan vi behandla till förbannelse utan att något blir bättre. Ansvaret att minska den stress och brist på struktur som tveklöst lett till den ökade psykiska ohälsan ligger både hos föräldrar och politiker.
Små barn ska till exempel inte ha skärmar med blinkande ljud och ljus tillgängliga all vaken tid. 2-3-åringar har inte heller något behov av att trängas på förskolor när deras föräldrar är hemma med nyfött syskon. Förskolor som ska erbjuda en trygg miljö och god pedagogisk verksamhet kan inte ha 10 avdelningar och barngrupper med över 20 barn, hög personalomsättning och en ljudnivå som gör att förskollärare arbetar med öronproppar.
Skolan kan inte ha överfulla klasser, utarbetade lärare med berg av administration samtidigt som man leker experimentverkstad och förväntar sig att 11-åringar ska leta fram sin egen kunskap och redovisa på samma sätt som på universitetet.
Allt detta är det egentliga stora misslyckandet. Bristen på barnperspektiv som genomsyrar samhället som helhet. Att vi vuxna i Sverige 2024 inte förmår ge våra barn en trygg uppväxt, utan redan från början skapar förutsättningar som gör att barn, som om de växt upp för 30-40 år sedan skulle varit helt normala ungar, trängs i en oändlig BUP-kö tillsammans med funktionshindrade unga som inte får den hjälp de har rätt till.