Kriget mot droger har sedan 1970-talet präglat svensk narkotikapolitik. Nolltolerans mot narkotika spreds av statliga institutioner med målet att avskräcka potentiella brukare. Detta har över tid lett till hårda samhälleliga värderingar och en repressiv narkotikapolitik som ännu i dag kostar liv.
Sverige har i dag bland EU:s hårdaste och mest restriktiva narkotikapolitik. Samtidigt har vi högst narkotikadödlighet i unionen. Enligt en rapport av EU:s narkotikabyrå från 2020 har Sverige 81 narkotikarelaterade dödsfall per en miljon invånare. Till och med Estland, som tidigare varit etta på listan, har nu lägre narkotikadödlighet än Sverige.
Trots denna hårda verklighet vägrar svenska politiker att byta riktning. Oavsett vilket parti som styrt Sverige har inställningen varit densamma: knarket ska bort från våra gator, till synes oavsett konsekvenserna. Problemet med svensk narkotikapolitik är inte att den inte är tillräckligt hård, utan snarare att den är helt verklighetsfrånvänd.
Det är dags att vi, likt andra länder, börjar prata om en avkriminalisering. Portugal hade länge samma problem som Sverige. En restriktiv narkotikapolitik ledde till en hög narkotikadödlighet, något man lyckades vända 2001 då man började byta ut straffen mot behandling. I stället för fängelse fick missbrukare den vård och hjälp de behövde för att ta sig tillbaka in i samhället.
I Tyskland kommer det från och med idag vara lagligt att bruka cannabis. Det går såklart att diskutera även en legalisering av substanser, då det är ett steg längre än avkriminalisering, men kontentan är att resten av Europa rör sig i en riktning medan vi rör oss i den motsatta. Den svenska envisheten kostar på så sätt människoliv.
En avkriminalisering i den svenska kontexten hade inte bara inneburit färre dödsfall, utan även en mindre stigmatiserande syn av missbrukare. Missbrukare är människor, likt alla oss andra och det är dags att svensk lagstiftning börjar behandla dem därefter. Det är lika ovärdigt som olämpligt att brukare ska straffas för ett brott som saknar offer.
Verkligheten vi måste förhålla oss till är att droger kommer att fortsätta existera på svenska gator, oavsett om vi vill det eller inte. Att trots detta fortsätta den repressiva narkotikapolitiken kan snarare liknas vid en doktor som dubblar dosen av läkemedlet efter decennier av misslyckad behandling.