Kanske har han rätt. En tidigare kollega brukade strängt varna mig för att "vara förälskad i en juridisk person". Å andra sidan är det från pappa och mamma den kommer, pliktkänslan, drivkraften att alltid arbeta hårt, göra mitt bästa och inte ta genvägar. Jag var barnet som alltid hämtades sist på dagis, ibland till och med efter stängning, vars föräldrar ofta tog med sig arbete hem. Nu är jag själv den föräldern.
Samtidigt var det en annan tid när min mamma och pappa var heltidsarbetande med små barn på 70- och 80-talet, påminner pappa mig. En tid före e-post, mobiltelefoner och krav på tillgänglighet. När viktiga dokument behövde gås igenom av någon annan eller signeras lämnades de till en sekreterare som såg till att de hamnade i posthanteringen och sen kunde det ta en vecka innan de återkom. Behövdes direktkontakt ringde man, men om personen inte svarade var det bara att acceptera och försöka senare. Tillgänglighetsterrorn hade inte lagt sig som en blöt filt över tillvaron. Det fanns inga (uttalade eller outtalade) förväntningar på att människor skulle svara på jobbsamtal under söndagens skogspromenad eller gå igenom jobbmail på semestern.
I anställningsannonser för 30-40 år sedan söktes i normalfallet folk med viss utbildning och erfarenhet. Personer med adekvat kompetens och som visat skicklighet i sin yrkesutövning. Däremot fanns inga krav på att dessutom vara engagerad, passionerad, initiativrik, utåtriktad, innovativ, positiv, flexibel, stresstålig, flexibel, pedagogisk, entusiastisk, kreativ, resultatinriktad och brinna för sitt arbete på ett sätt som innebär total hängivelse.
Att människor faktiskt brinner för sin profession är i grunden så klart en god sak. Men det har gått för långt när det förväntas att alla ska göra det, hela tiden, och när det inte längre verkar räcka för många arbetsgivare att en anställd gör ett bra jobb utan att låta sig uppslukas helt.
De senaste åren har det som en motreaktion till arbetsmarknadens krav att människors jobb ska vara deras liv uppstått något som kallas "quiet quitting", tyst nedtrappning på svenska. Trenden har gått som en löpeld genom sociala medier där människor sätter ned foten. De har bestämt sig för att inte låta sig ägas av sina jobb. Det handlar inte om att säga upp sig eller sluta jobba. Däremot om att utföra precis de arbetsuppgifter som arbetsbeskrivningen säger och varken mer eller mindre. Att inte ständigt ge extra och bränna ljuset i båda ändar. För många är det en fråga om överlevnad.
De som inte förmår freda sig kraschar i stället ofta in i den berömda väggen. Enligt aktuell statistik från Försäkringskassan har antalet personer som är sjukskrivna för stressrelaterad diagnos ökat med 13 procent mellan juli 2019 och juli 2022.
Arbetsgivare, såväl privata som offentliga, borde ta det som en varningssignal. Ska man ha medarbetare som lägger ned extra tid och engagemang och inte ägnar sig åt tyst nedtrappning måste det också ges tid till återhämtning. Såväl fysisk som mental. Ska vi orka arbeta till 70+, så som samhällets försörjningsbörda kräver, kan det inte alltid förväntas mer än 100 procent.
Att chefer vill ha anställda med engagemang, passion, och entusiasm är självklart. Men det bör inte vara ett krav, utan ett kvitto på god arbetsmiljö, stimulerande arbetsuppgifter och uppskattning. Om folk dessutom får tid att umgås med sina kloka pappor när de är lediga, utan att avbrytas av plingade jobbmejl ökar förmodligen viljan att prestera på topp ytterligare.