En gång i tiden fanns det politiker som kunde definiera en hel epok, inte genom att vara avskydda av halva väljarkåren utan rimligt respekterade av hela. Erlander, Thatcher, Reagan, Mitterrand, Blair och Merkel hade förstås sina kritiker och gjorde sina misstag. Men de var populära i decennier därför att majoriteten litade på deras uppsåt.
Så är det inte längre. Folk röstar mot snarare än för. Regeringar hinner knappt tillträda innan förtroendet slår i botten. Närliggande exempel är Olaf Scholz i Tyskland och Ulf Kristersson i Sverige. Storbritanniens Keir Starmer tappade nästan 50 procent i förtroende på ett par månader, utan att göra något särskilt.
Styrs våra komplicerade samhällen så mycket sämre än förr? Har utbudet av politiker blivit så uselt att de förtjänar denna motvilja? Knappast. Det som förändrats verkar vara efterfrågesidan, alltså väljarna.
Enligt en undersökning från USA:s psykologförbund toppar ”nationens framtid” listan över vad som oroar människor. För några år sedan låg sjukvård och skjutningar högre. Två tredjedelar av amerikanerna kände ångest inför presidentvalet 2024. Så sent som 2016 var det hälften.
Trump är världsmästare i att kanalisera ångesten. Psykologer kallar det för avledning. Genom att rasa mot allt och alla – invandrare, kvinnor, eliter, motståndare – lättar ledaren på väljarens börda. ”Han gör det för oss, han är på vår sida.” Att mer eller mindre eniga experter dömer ut själva politiken spelar ingen roll. Extremismen ökar bara känslan av äkthet.
Den enklaste av alla förklaringar är att utbildning har ersatt klass som konfliktyta. Tydligast illustreras det kanske av forskarnas resa. Förr var de ”höger”, i meningen borgerliga. I dagens landskap är akademin ”vänster”, eftersom den blivit en av högerpopulismens måltavlor och radikaliserats själv.
Klasskampen gick att desarmera med hjälp av fackföreningar och reformer, åtminstone i lyckligt lottade länder som Sverige. Borde det inte gå att hantera kulturkampen mellan hög- och lågutbildade på samma sätt?
Delvis är svaret detsamma nu som för hundra år sedan: social rättvisa. Men till syvende och sist ligger ansvaret hos oss alla. Det håller ju inte att bara spy galla på folkvalda politiker i en demokrati. Ännu barnsligare är att börja hata folk som stöder det andra politiska laget.
Detta är något nytt, som förgiftar långt fler länder än USA. Bättre att se sig själv i spegeln, bjuda fienden på kaffe och höra vad han oroar sig för.