I onsdags hände det igen. Skottlossning och en människa som förlorade sitt liv. Själv bor jag inte i ett område som betraktas som ”utsatt”. Men grova brott är inte ovanliga. I parken bredvid langas det ofta helt öppet – nära lekplatsen. Polisen har inte en chans att hålla efter där. Gäng ryker ihop och slåss med sina teleskopbatonger. Förra veckan var det knivslagsmål mellan tre personer, och veckan innan sköt polisen med två skott en man som var hotfull och beväpnad med kniv.
Det senare uppmärksammades i medierna, men de flesta av brotten som begås får små eller inga rubriker alls. Vi vänjer oss. Men det är bedrövligt att det är så.
Ett alternativ till att vänja sig vore att engagera sig politiskt i frågan om varför vissa former av kriminalitet ökar. Emellertid har den debatten i flera avseenden sedan länge fastnat i ett ideologiskt dike. För några år sedan när det kom allt fler rubriker om skjutningar och gängkriminalitet så behandlades det som ”fake news”. Bedömningarna påverkades av Trump-eran, och misstankar om att Sverigedemokraterna duperade medierna.
Både Trump och SD blandande ju frågor om invandring och kriminalitet med främlingsfientliga budskap i sina politiska kampanjer. Argument rördes ihop och utnyttjades för att kamma hem politiska poäng. Istället för att sätta in verksamma åtgärder.
Nu är det avsevärt färre som hävdar att Sverige inte är särskilt drabbat av gängkriminalitet och skjutningar. För tjugo år sedan låg Sverige i botten på listan över hur mycket dödligt skjutvåld som förekommer i Europa. Under senare år har vi toppat listan (Brå, 2021:8). Det finns i dag en något mer öppen diskussion om hur detta kopplas till migration och integration (Brå, 2021:19). Men trots det är ämnet så minerat att det beskrivs av insatta personer som ett ”hopplöst diskussionsämne” (se även min förra krönika om ”Tystnadskultur”). Den som klagar över otrygghet anses blotta sin sverigedemokratiska bockfot.
De som sannolikt förlorar mest på att debatten förblir låst på det här sättet är de som bor i ”utsatta områden”. De är ofta offer för kriminaliteten. Men om de höjer sin röst så riskerar de inte bara att stämplas som fiender av dem som leder de kriminella verksamheterna där de själva bor. De riskerar dessutom att betraktas som något slags SD-vänliga klassförrädare – inte sällan av dem som bor i trygga och välbärgade områden. Inget tyder på att diskussionsklimatet i frågan är på väg att förbättras särskilt mycket. Gissa vilket parti som tjänar mest på det.