För 100 år sedan var Uppsala en delad stad. Väster om Fyrisån fanns det akademiska och kyrkliga Uppsala med sina kulturella och sociala koder, öster om ån fanns affärslivet och industrierna, med andra förtecken.
I dag är Fyrisån inte längre en gränslinje i staden och skillnaderna i status är inte lika tydliga som förr. Den handelsanställde kan bo vägg i vägg med professorn i ett flerfamiljshus, utan att någon ser något märkligt med det.
Men skrapar man lite på ytan finner man att det ändå finns märkbara skillnader mellan de 230 000 invånarna som i dag bor i Uppsala. ”Den sociala kompassen i Uppsala” är ett instrument som gett sig på att försöka identifiera sociala företeelser som är typiska för ett visst bostadsområde. Med olika parametrar som utbildning, inkomst, förvärvsarbete, arbetslöshet, ekonomiskt bistånd, invandring, ohälsa och andel pensionärer respektive barn, görs analyser om tillståndet i områdena.
Kompassmetoden är något svårforcerad men särskilt tydliga blir de sociala skillnaderna om man jämför Nåntuna och Vilan i sydöstra Uppsala där inkomsterna är höga och ohälsotalen låga medan intilliggande Sävja, på den andra sidan om väg 255, ses som socialt utsatta område. Det är inte geografin som bestämmer områdets olika särdrag utan formen av boende.
I analysen av de sociala skillnaderna går boendeformerna som en röd tråd. I de bostadsområden där de typiska invånarna har hög inkomst och låg arbetslöshet har man vanligen också investerat i sin bostad, antingen i ett småhus eller i en bostadsrätt. I områden där det sociala biståndet är vanligt liksom arbetslöshet är hyresrätten oftast förekommande.
Att höginkomsttagare gärna bosätter sig i Uppsala bör glädja politikerna men medför också att inkomstklyftorna ökar. Den politiska uppgiften måste dock vara att moderera de sociala skillnaderna så att framför allt barnen får någorlunda likvärdiga uppväxtförhållanden.
Vid sidan av att erbjuda goda förutsättningar för utbildning till alla barn och ungdomar i kommunen är en viktig åtgärd är att variera boendeformerna mer. I dag är nya bostadsområden alltför präglade av en sorts boendeform och trots att detta påtalats under lång tid, byggs fortfarande flest bostadsrätter. Hyresrätternas andel av nybyggandet fortsätter att vara låg.
Upplåtelseformerna måste blandas mera än vad som sker i dag. Det finns goda exempel på att det går finfint att ha hyresrätter, småhus och bostadsrätter i samma område. Det är en väg att minska den sociala ensidigheten i många bostadsområden.
Kersti Kollberg är fristående kolumnist på UNT:s ledarsida.