I drygt trettio år har jag i UNT skrivit om Israel, om de inrikespolitiska striderna men även om en alltmer aggressiv utrikespolitik. En enda gång har jag ombetts att omformulera något. Den politiske chefredaktören Håkan Holmberg frågade mig vänligt om jag inte kunde ändra i en mening om bosättarvåldet mot palestinier på Västbanken. Han tyckte att den kunde uppfattas som antisemitisk. Han hade rätt, så jag strök utan protester.
Vid min ålder är skrivandet om Israel oundvikligen i en fas som lockar till en sorts sammanfattning. Där saknar jag det stöd Håkan hade kunnat ge för att finna kärnan i mina erfarenheter. Det som nu är centralt i denna process är ordet sorg.
I mitt liv kan Israels existens efter statsbildningen ses i fyra skeden. Det första är mina tonårs Israel, kibbutzernas Israel, återvändandet till det förlovade landet och nybyggarnas dröm om det gemensamma ägandets möjlighet bortom sovjetiska kolchoser och individens politiska underkastelse.
Det andra är sexdagarskrigets hjältesaga om det lilla landet, som omringat och hotat av uppmarscherade styrkor, sätter allt på spel och vinner.
Det tredje inleds med mordet på Yitzhak Rabin av ung religiös fanatiker. Med hans död sluter sig den politiska öppningen för en fredlig samexistens med palestinierna.
Det fjärde skedet pågår, med de ultraortodoxa i regeringen. Med deras stöd ökar våldet från judiska bosättare på Västbanken utan att polis eller israeliska soldater ingriper. Mycket tyder på att de även tar Hamas anfall den 7 oktober och Hizbollahs raketangrepp som en utgångspunkt för den slutliga striden om Israels existens. Den som måste utkämpas och vinnas för att återskapa det land som Gud en gång lovade Moses. Mellan havet och Jordanfloden, Samarien och Judéen.
Detta blir ett utsiktslöst krig, som om det kommer till stånd bara leder till stora förluster hos alla parter. De ultraortodoxa har hittills inte gjort sin värnplikt, så det blir andra unga israeler som då betalar det politiska priset med sina liv.
Det finns något lockande för dessa radikaler att Israels själva existens sätts på spel. Först då kan den totala militära kapaciteten helt mobiliseras. Tilltron på egen överlägsenhet, innehavet av kärnvapen och en förväntan att USA i ett avgörande skede ändå griper in till Israels stöd öppnar för orealistiska målsättningar om man nu väljer att gå i krig.
Det är med sorg jag inser att jag nog inte får uppleva Israels femte skede. Det som måste komma. En tvåstatslösning i någon form med internationella garantier för båda parter.