Nyss hemkommen från Kenya kan jag inte låta bli att reflektera över många kenyaners inställning till livet och framtiden. Landet har visserligen stora utmaningar, som en utbredd fattigdom och en bristfällig infrastruktur, men potentialen i landet är enorm. Befolkningen är ung, välutbildad och techkunnig. Landet står inför ett teknikskifte som påminner om den industrialisering Sverige genomgick för drygt 100 år sedan. Vissa branscher kommer de närmaste åren att ta jättekliv in i AI-teknik och andra spännande tekniska lösningar.
Kenya har i dag ett jordbruk som producerar blommor, frukt, grönsaker, kaffe och te till stora delar av världen. Turismen växer stadigt och det finns en anledning till att techregionen i landet kallas Silicon Savannah. Flera framgångsrika företag har sitt ursprung i Kenya. Mpesa, som är den östafrikanska motsvarigheten till Swish, är kanske det mest kända exemplet. Twiga Foods är ett annat framgångsrikt plattformsföretag som kopplar samman producerande bönder med detaljhandeln och minskar antalet mellanhänder.
I svenska tidningar läser vi om oroligheter och demonstrationer i Kenya och att Generation Z upprörs över landets skattenivåer. Förvisso protesterar de yngre mot skatterna, men problemet är inte nivån på skattesatsen. Den stora utmaningen är att internationella långivares räntor äter upp skatteintäkterna. I stället för satsningar på bättre infrastruktur, sjukvård och sociala reformer går Kenyas skatteintäkter till räntor på lån hos internationella aktörer.
Den yngre generationen har också tröttnat på kriminaliteten och den utbredda korruptionen. Därför har det successivt blivit socialt oacceptabelt och grovt stigmatiserat att ägna sig åt oegentligheter. Även här har samhället på kort tid gjort enorma framsteg.
Förflyttningen som Kenya står inför påminner mig om de berättelser som min far, arbetarsonen från södra Norrland född 1924, ofta berättade för mig när jag växte upp. Visserligen fanns det protester och demonstrationer – vem har inte hört talas om Ådalen 1931? – men samtidigt fanns det en tro på framtiden. Dagens ungdomar i Östafrika kommer att ha ett bättre liv än sina föräldrar.
I västvärlden vacklar däremot framtidstron. Nationalism, konservatism och protektionism dominerar de politiska samtalen och det skapar fler hinder än möjligheter. Varifrån kommer alla mörka och dystra tankar? Kan det vara så enkelt att vi har fått det för bra? Vi har helt enkelt slutat att uppskatta allt det fina som tidigare generationer har byggt upp.