För ett tag sedan skrev jag i UNT (23/11 2024) om en nordisk union. De senaste månaderna har förstärkt mina argument.
Donald Trumps återval tvingar oss att ta honom på allvar. Hans hela värld är USA. Stort nog, starkt nog för att vara sig självt nog. Även utspel vi ser som befängda kan vara väl förankrade i stora väljargrupper. Det USA som fanns före Trump återkommer inte om fyra år, om politiskt ens någonsin. För honom och hans väljare är Östersjön ett obetydligt litet innanhav utan intresse.
Tillkommer så de högerradikala, för att inte säga rent nazistiska stämningar som nu växer sig starka, inte bara i Ungern och Slovakien utan även i Europas ledande nationer med AfD i Tyskland och Nationell Samling i Frankrike.
Ett förenat Norden med samordnad utrikes- och säkerhetspolitik, med gemensamt försvar och ett ekonomiskt samarbete – kort sagt en ny Kalmarunion – skulle vara en stark kraft och en tydlig demokratisk röst i det framtida EU. Också en bro mellan Bryssel och London.
Dessvärre är vägen lång, inte bara till Tipperary utan även till Kalmar. Det är tveksamt om nordiska politiker skulle våga gå till val med ett enat Norden som en stor fråga. Vad stort sker måste alltså ske tyst! Täta, regelbundna möten mellan statschefer, utrikesministrar och andra viktiga politiker öppnar för allt fler gemensamma ställningstaganden och till slut ett annat, kanske enat Norden.
Trehundra år av fred har inte helt raderat ut aversioner mellan Sverige och Danmark och danskarna ser Hamburg som långt viktigare än Malmö.
I Norge är minnen av unionsupplösningen och permittenttågen genom Sverige delar i den nationella grundvalen. Nyrikedomen och de täta militära banden med USA skymmer det starka handelsutbytet med Sverige.
Vårt eget problem är att tvåhundra år av fred och neutralitet fick oss att kompensera vårt nordiska utanförskap med ett rollspel på en internationell tribun, vars betydelse vi överdrev.
Kanske öppnar Trump oavsiktligt för tätare och varmare kontakter i Norden. Hans utspel om ett amerikanskt innehav av Grönland påverkar i flera avseenden Danmark. Men även Norge, som nu måste fundera på om Trumps agerande ger Putin en ursäkt att dra upp Rysslands rättigheter på och runt Svalbard.
Finland har till slut funnit sin roll efter Sovjetunionens upplösning och spelar den med insikt och självförtroende. Som när man nyss tog befäl över det tankfartyg som sannolikt skadat ledningar till Estland och förde det till finsk hamn. Med sin kunskap om Moskva, och utan de skandinaviska ländernas grälsjuka, kan finnarna kanske hitta den kortaste vägen till Kalmar.