Det visar en aktuell kartläggning som Jämställdhetsmyndigheten gjort på uppdrag av regeringen. Myndigheten har granskat hur de politiska målen kring en jämn fördelning av makt och inflytande uppfyllts. Den har också gjort en omfattande attitydundersökning vars resultat i vissa delar är nedslående. Framförallt är det oroade att det i den yngre generationen, framförallt bland unga män i åldern 16-24 år, frodas könsstereotypa och könskonservativa föreställningar.
Sverige är i dag ett av världens mest jämställda länder. Enligt lag har kvinnor samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter som män och det finns en hög andel kvinnor bland såväl det politiska toppskiktet som i näringslivet. I Sverige, till skillnad från i många andra länder, behöver människor inte heller känna tvång att välja mellan barn och karriär. Att den kamp som drivits av tidigare generationers feminister gett resultat finns det ingen tvekan om.
Men fortfarande finns det glastak att spränga. Den osynliga könsdiskrimineringen är betydligt svårare att komma åt än de uråldriga lagar och regler som begränsade kvinnors rätt att utöva vissa yrken, rösta eller styra över sin egen ekonomi. Sådant som att kvinnodominerade yrken ofta har en lägre status än mansdominerade diton eller att kvinnors hjärtproblem inte alltid tas på allvar av vården utan misstolkas som psykiska besvär - vilket studier från Karolinska Institutet visat - är fortfarande ett faktum.
Frågan är varför många unga män inte vill ta till sig av detta. Kanske är det så att det radikalfeministiska narrativ som på senare år tillåtits ta över den jämställdhetspolitiska debatten, i alla fall i de sociala medier där unga rör sig, fungerat avskräckande. När feminism blir exkluderande och börjar handla om att starta krig mellan könen och skapa ”trygga rum” där alla utom män är välkomna, är det rimligtvis lättare att som ung kille att avfärda alltihop eller vägra lyssna. Varför bry sig om man ändå redan på förhand är utdömd, ges skulden för all världens ondska och blir beordrad att vara tyst?
Det är därför det är så viktigt att liberalfeminismen nu vrider upp tonläget och hörs och syns där de unga är. En jämställdhetsrörelse som är liberal och inkluderande och vars mål är ett samhälle där alla är fria och som till skillnad från extremvänstern ser kvinnor och män lika viktiga i arbetet framåt är enda vägen till verklig förändring. För den bristande jämställdheten och fördomar runt könen berör och begränsar oss alla. Inte minst unga män.