Under mina år som ungdomspolitiskt aktiv hann jag delta i många bokbord och debatter, främst i mindre orter i centrala Sverige. Jag var ofta en medelmåttig debattör och en halvdan kampanjare, men det var en grupp som jag i nästan alla fall gick bra hem hos och som gärna kom och pratade med mig efter debatterna. Det var äldre tonårskillar med invandrarbakgrund.
Jag insåg att anledningen förmodligen var igenkänningsfaktorn. Att jag delar deras erfarenhet av att ha rötter utanför Sverige. Många av oss är fast i någon typ av mellanförskap där man står med ena foten i en kultur och med andra foten i en annan. Detta fenomen blir också annorlunda i landets mindre städer. Hur överlever egentligen minoritetskulturer på landsbygden?
Sverige är på flera sätt ett land av många kulturer. Efterkrigstiden och svensk brist på arbetskraft, samt krig och politisk instabilitet på 80- och 90-talet förde med sig en stor invandring från Europa, Mellanöstern och Latinamerika. Sverige blev en fristad från förtryck och fattigdom, där man kunde leva och utöva sin kultur fritt. Dessa kulturer och traditioner utövas fortfarande frekvent i Sveriges stora och mellanstora städer men de blir allt mindre synliga på landsbygden.
Glappet mellan landsbygd och stad som skribenten Joakim Broman nämner i sin bok “Döden vid Faxälvens strand” får i detta fall en ny dimension för invandrare då den kulturella gemenskapen riskerar att förloras. Gemenskapen mellan de syrier som bor i Tierp präglas med största sannolikhet mer av samhället runt dem än vad gemenskapen mellan syrier i Uppsala gör. Detta pratas ofta om som något positivt, eftersom det tvingar invandrare att integrera sig i samhället. Nackdelen med detta är att invandrarna på landsbygden riskerar att tappa delar av sin kultur.
Den allt vanligare integrationshetsen och ignorerandet av dynamiken mellan invandrare på landsbygden och i städerna missar på så sätt en viktig samhällsaspekt. Debatten kring invandring har på senare år tagit en hård ton där assimilering förespråkas. Men det är inte givet att kulturbevarande och integration utesluter varandra. Hur förklarar man annars de hundratusentals invandrare som blivit en del av svenska samhället, trots att de fortfarande firar Eid, Newroz eller den ortodoxa påsken?
I en optimal värld kan invandrare, oavsett landsbygd eller stad, utöva sin kultur och finna en gemenskap, både med stora Sverige men även med de gamla landsmännen. Det är på tiden att denna aspekt får rum i debatten.