Våren 1972 sparade min far ihop till familjens första utlandsresa. Målet var Israel. En pilgrimsfärd till bibliska platser, men framför allt till den lilla judiska stat som bildats efter Förintelsen och klarat sig genom tre krig med grannländerna.
Ett mirakel. För min pappa – och därmed för mig – var allting enkelt. Ett förföljt folk hade överlevt mot alla odds och fått öknen att blomma. Komplikationerna från erövringen av arabiska områden eller Israels begynnande högernationalism hade inte sjunkit in. Det var ett sällsynt ögonblick av moralisk klarhet.
Sådana brukar inte bli långvariga. Som FN-officer i Libanon under israelisk ockupation på 80-talet fick jag revidera ett och annat. Som journalist i Jerusalem på 90-talet skrev jag ”Farväl till freden” när premiärminister Yitzhak Rabin blev mördad och Benjamin Netanyahu kom till makten.
Inget är svartvitt i Mellanöstern. Israel har radikaliserats i samspel med en dysfunktionell omgivning, där alternativen varit mordiska despoter eller ännu mer mordiska islamister.
Inget är svartvitt i Europa heller, utom delar av vår historia. Förintelsen utgör den absoluta nollpunkten, det svarta hålet från vilket inget ljus slipper ut. Men inte ens denna entydiga erfarenhet är okomplicerad att förvalta.
När jag besökte Jerusalem 1972 låg folkmordet på Europas judar inte längre tillbaka i tiden än vad Bosnienkriget gör i dag. Inget gjorde starkare intryck på mig som 11-åring än Yad Vashem, minnesmärket över Förintelsens offer. Samma bävan som när jag långt senare besökte Auschwitz, men utan den fysiska verklighetens ohyggliga banalitet.
Yad Vashem var värdigt, liksom höjt över det jordiska. På platser där groteska saker hänt är allting ovärdigt. Våld är alltid solkigt, och något liknande kan tyvärr ofta sägas om politik.
I Polen – där största delen av folkmordet ägde rum under andra världskriget – pågår en strid om det förflutna. Den nationalistiska regeringen vill tona ner att många polacker bidrog till nazisternas utrotning. Genom en märklig historiens nyck har de draghjälp av Israels premiärminister Netanyahu, som via nära band med Warszawa splittrar EU i Palestinafrågan.
I centrum för dramat står – Yad Vashem. Museet och forskningscentret vårdar det historiska minnet, som ständigt riskerar att kidnappas av dagspolitiken.
I Sverige finns ekon av samma problematik. Hur håller vi minnet av det förflutnas illdåd levande, hur drar vi rätt slutsatser om hur de kunde hända, utan att missbruka dem politiskt?
Få frågor är viktigare.