Få saker fascinerar mig mer än kontrafaktisk historieskrivning (denna historievetenskapens ovälkomna oäkting). Jag slukar allt jag kommer över inom genren. Vad hade hänt om Karl XII:s karoliner inte hade förlorat slaget vid Poltava, om Kina nått fram till och koloniserat Nordamerikas västkust på 1400-talet, eller om Hitler aldrig kommit till makten i Tyskland?
En annan, mer närtida, kontrafaktisk tankeövning som jag ofta ägnar mig åt är följande: Vad hade hänt om Centern och Liberalerna inför valet 2022 inte så tydligt hade målat in sig i varsitt hörn genom att så tydligt ta ställning för Magdalena Andersson respektive Ulf Kristersson som statsministerkandidat? Och hur hade det svenska politiska landskapet sett ut i dag om riksdagens två liberala partier inte självmant låst in sig i en höger- och en vänsterbur?
Sannolikt – eller åtminstone förhoppningsvis – hade vi haft en regering med en tydligt liberal reformagenda, som avhållit sig från Tidöavtalets högerpopulism och, för all del, oppositionens vänsterdito.
Nu vet vi ju att försöken att gifta ihop Liberalerna, Kristdemokraterna och Moderaterna med Sverigedemokraterna har gått så där, inte minst med de tidigare alliansregeringarna som måttstock. Det har blivit precis så spretigt och stillastående som många befarat. Visst finns enstaka reformer att glädjas åt, men helhetsintrycket av Tidöavtalet dras ner av dess repressiva drag och avsaknad av de övergripande reformer, inte minst inom beskattning, som Sverige är i så stort behov av.
Men alternativet, en brokig rödgrön koalition under ledning av Socialdemokraternas Magdalena Andersson, hade knappast lyckats bättre. Det är svårt att se hur Centern skulle kunna komma överens med Vänsterpartiet om viktiga strukturfrågor. Det reformpolitiska status quo som präglar den nuvarande regeringen, hade bara ersatts med ett annat slags status quo: förvaltning från vänster i stället för förvaltning från höger. Och detta i en situation när Sverige är i stort behov av övergripande och långsiktiga reformer.
Vi har länge levt gott på 90-talets ekonomisk-politiska reformer, men inte minst nu, när vi plågas av både inflation och stagnation, är det tydligt att vårt tankegods och vår samhällsekonomi behöver både renovering och nyinvestering.
Här hade Centern och Liberalerna kunnat ha alla möjligheter att, precis som med Januariavtalet, bli kungamakare i svensk politik. Om de två partierna hade samarbetat med varandra hade det varit i den liberala mitten som politiken hade avgjorts. Det hade inte varit möjligt att bilda en regering utan stöd från, och eftergifter till, det liberala blocket, varken för Ulf Kristersson eller Magdalena Andersson.
En sådan mittenkraft hade kunnat ta vid där Januariavtalet inte levererade. Sverige är till exempel fortfarande i behov av en övergripande skattereform. Behovet är till och med större nu än för några år sedan. Lappandet och lagandet i finanspolitiken har bara fortsatt och svensk ekonomi haltar fram.
Centern och Liberalerna skulle också ha kunnat tjäna som en garant för att de stora strukturreformer som måste genomföras skulle få ett starkt parlamentariskt stöd och därmed bli långsiktigt hållbara.
Nu blev det aldrig så och precis som med all annan kontrafaktisk historieskrivning kan man bara gissa hur utfallet skulle kunna bli. Däremot kan och bör man ta tankeleken ett steg vidare. För även om den här mandatperioden på många sätt är förlorad, finns ingenting som säger att C och L efter valet 2026 inte skulle kunna bli det som svensk politik så väl behöver – liberala kungamakare.