Brexit-processen uppvisar politiska lögner och en ovilja att ta svåra beslut. Att verkligen hantera Irlandsfrågan har varit tabu. När engelsmännen beslöt att lämna EU röstade en majoritet på Nordirland för att stanna kvar i unionen. Det så kallade ”Good-Friday”-avtalet, som skapade fred på den irländska ön, har i tjugo år medfört att republiken Irlands och Nordirlands ekonomier vuxit samman och att människor pendlar över en gräns som inte märks, arbetar och bosätter sig ”på den andra sidan”.
Det stod klart från dag ett att omvärlden inte skulle godta att ön än en gång delas. USA med alla Irlandsättlingar vill inte att fredsavtalet äventyras. EU tål inte att Nordirland blir en vidöppen bakdörr in i unionen utan några kvarvarande skyldigheter för britterna. Antingen måste gränsen på Nordirland återupprättas eller handelsutbytet mellan England och Nordirland kontrolleras.
Trots motstånd från det nordirländska unionistpartiet godtog förra premiärministern Theresa May att en lösning måste till som medgav att Nordirland kunde kvarstå under EU:s regelverk. För att formellt och slutligt bryta med EU undertecknade premiärminister Boris Johnson ett avtal som öppnade för detta. Nu deklarerar han att man frångår avtalet och lägger fram ett lagförslag som medvetet bryter mot internationell rätt. Det kan bero på en enfaldig eller enbart arrogant fräckhet. Eller vara Boris Johnsons chicken-race för att pressa EU till eftergifter.
Han chansar på att EU till varje pris vill undvika att återupprätta gränsen på Irland. Men kanske är det bara så att Boris Johnson aldrig avsåg att hålla det avtal han skrev på och att detta skedde utan någon analys av konsekvenserna. För att citera Axel Oxenstierna: ”Min son, vet Du icke med hur litet förstånd världen styres?”
Allt tyder alltså på att Storbritannien lämnar EU och hamnar i ett avtalslöst tillstånd. Hittills har kommentarer kring detta mest cirklat runt de ekonomiska konsekvenserna, som säkert blir omfattande. Men det får också direkta personliga konsekvenser för många människor. Det är sannolikt att fler människor och företag ”emigrerar” från Nordirland till republiken än tvärtom.
Man bör notera att för närvarande och sakta över tid växer det fram en majoritet som vill ansluta Nordirland till republiken Irland. En möjlig kompromiss på sikt vore att Nordirland förklarar sig självständigt och ansluter sig till EU. Men varje snabb förändring av dagens situation innebär att Pandoras ask öppnas och att våldet då åter kan väckas till liv.