”Last time I checked I was the teacher”. Så lät det på utvecklingssamtalen i grundskolan jag gick på. Föräldrar som försökte påverka eller ifrågasätta lärarnas bedömning och betygssättning möttes av ett höjt ögonbryn. Lärarna hade sista ordet och det var helt enkelt inte mer med det.
Det är ingen hemlighet att synen på läraryrket har förändrats under de senaste decennierna. Platsen bakom katedern har gått från att vara en symbol för respekt till att bli en skamvrå, och den som vågar stå där får finna sig i kritik från alla håll. Hur hamnade vi här? När blev det normalt för de föräldrar som blev besvikna över barnens betyg kritiserade läraren – i stället för eleven?
Läraryrket har blivit ett bristyrke. För få väljer utbildningen, och för få av de som redan är färdigutbildade väljer att stanna kvar i yrket. 15 procent av grundskollärare och 8 procent av gymnasielärare har utsatts för en hotfull situation av en förälder, enligt Lärarförbundet. Allt fler politiska partier talar allvar om elever som utsätter andra elever under skoltid, men färre om att skydda lärarna i deras yrkesverksamhet. Arbetsmiljöproblem, vilket hot i högsta grad utgör, innebär att ett yrke blir mindre attraktivt.
Sedan den sjuttonde juli i år har det blivit lättare för de elever som ”på grund av coronapandemin har påverkats negativt och fått sämre betyg” att få betyg omprövade – kostnaden som huvudmannen kan ta ut har sänkts. Detta är ett av regeringens sätt att försöka stävja den kunskapsskuld som är ett resultat av coronapandemin. Det är viktigt att elever får rätt betyg, och omprövning är en del i detta.
Sanningen om coronapandemins påverkan är dock att elevers kunskapsnivå påverkats negativt och att de därmed gjort sig förtjänta sämre betyg. Det är synd om varenda elev som fått sin inlärning förstörd av en pandemi de inte kunnat påverka, men glädjebetyg gör ingen glad – som Baloo skulle sagt.
Det stämmer att det är lärarna som sätter betygen. Eftersom betygen sätts enligt en skala som är helt beroende av elevens kunskapsnivå är det dock bara eleven, och inte läraren, som kan påverka betyget. Självklart blir det svårare för en elev att ta till sig kunskaperna de behöver för att få höga betyg om läraren de haft i ämnet har varit dålig på att undervisa faktakunskaperna. Vi gör hela läraryrket en otjänst om vi låtsas att alla lärare är lika bra. Vissa lärare är sämre än andra, och vissa håller inte den nivå som krävs för att de elever de undervisar ska kunna lära sig nog för att förtjäna ett A. Det är dock svårt att tänka sig att den insyn en enskild förälder har, det vill säga det egna barnets anekdotiska bevisföring och betyg, räcker för att uttala sig om en lärares kompetens.
Det är viktigt att föräldrar är aktiva i sina barns skolgång. Att hålla i gång läsandet under sommarlovet, påminna om prov och lägga en kväll på att lyssna på morgondagens muntliga redovisning – det är så en förälder kan höja barnens betyg. Att mucka gräl på utvecklingssamtalen hjälper inte.
Snarare är det en fråga för rektorer, om en lärare på deras skola år efter år undervisar elever som underkänns. I sådana fall är det hög tid att granska huruvida eleverna getts möjligheten att nå även de högsta kunskapskraven, och till hjälp har rektorerna läroplaner och nationella prov. Så låt rektorerna göra sitt jobb. Låt lärarna göra sitt jobb. Kräv att eleverna gör sitt, även när de råkar vara ditt barn det gäller.