Omvärldens intresse för Syrienkriget har i stort sett klingat av efter nio år, och det är kanske inte så konstigt. Till sist är det helt enkelt ingen nyhet att syrierna lider under krig, kaos och massflykt.
Men de strider som nu pågår i Idlibprovinsen, längst upp i Syriens nordvästra hörn, har ändå brutit igenom tröttheten och tystnaden – och orsaken är den extrema skalan på vad som nu sker.
De senaste veckorna har ryskstödda syriska arméstyrkor erövrat stora delar av Idlibområdet från de turkiskstödda jihadister som kämpar för att hålla president Bashar al-Assads diktaturregim ute. Det är inga stora strider för den som vill räkna soldater, men konsekvenserna för civilbefolkningen är enorma.
Enligt FN har 900 000 människor drivits bort från sina hem sedan början av december, i vad som i så fall är den största flyktingvågen sedan kriget började år 2011. Mer än hälften är barn, och närmare 170 000 människor tros just nu sova under öppen himmel eller i ofärdiga byggnader, i lera, regn, snö och kyla.
Den humanitära krisen är alltså nästan oöverskådligt stor. Med tanke på hur den kan påverka Turkiet, och på vilken makt Turkiet i sin tur har över flyktinginströmningen till EU, kan den också visa sig omöjlig att ignorera.
Det politiska spelet bakom våldsamheterna är svårare att begripa sig på, men i grund och botten rör det sig om en kraftmätning mellan Turkiet och Ryssland.
Om Rysslands president Putin får sin vilja fram kommer en blandning av krig och diplomati sakta men säkert att återföra Idlib under Assads kontroll. Det skulle bli en oerhört blodig sista strid, utkämpad mitt bland hundratusentals oskyddade internflyktingar. I slutändan skulle också tiotusentals människor som är efterlysta av Assads säkerhetstjänster fångas mot den turkiska gränsen, utan andra utvägar.
Om å andra sidan Turkiets Recep Tayyip Erdogan får sin vilja fram, då talar vi snarare om en sorts långsiktig frysning av konflikten. Turkiet har sedan länge givit upp planerna på att störta Assad, men förblir mycket angeläget om att hindra en ny flyktingvåg in på det egna territoriet, där man redan hyser 3,5 miljoner landsflyktigasyrier. Därför vill Edogan med alla medel stoppa striderna, även om det innebär att Idlib förvandlas till en sorts syrisk variant av Gazaremsan: en överbefolkad enklav styrd av hårdföra islamister, evigt plågad av bristfälligt bistånd och uppblossande strider.
Inte heller det är någon vacker framtid. Men den som hoppas på ett lyckligt slut för de syrier som är fångna i Idlib, hoppas tyvärr på för mycket.