För några år sedan diskuterades stök och bråk på våra bibliotek och vad man borde göra åt det – eller om man alls skulle göra någonting. Från borgerliga debattörer krävdes krafttag mot ”buset” medan den andra sidan i debatten, tydligast uttryckt av Svensk biblioteksförenings dåvarande generalsekreterare Niclas Lindberg, i stället ifrågasatte den i alla fall tidigare rådande ”tysthetsnormen” på biblioteken.
Jag tänker på den debatten när jag läser att stadsbiblioteket i Uppsala ska ta hjälp av en vakt några veckor eftersom man har haft problem med stökiga ungdomar (UNT 30/1).
Den tillförordnade enhetschefen Maria Fredriksson menar att det handlar om en grupp ungdomar som har varit högljudda och som ägnat sig åt skadegörelse. De har inte heller brytt sig om tillsägelser, även om Fredriksson lite försiktigt uttrycker det som att ”vi upplever att de inte lyssnar på personalen”.
Därför vill man nu stämma i bäcken genom att ha en vakt närvarande, men man hoppas att det inte ska bli nödvändigt med en fortsättning, att det stannar vid just den här punktinsatsen. Förutom lösningen med en vakt har stadsbiblioteket ett aktivt samarbete med socialtjänstens ungdomsjour som gör besök på biblioteket varje eftermiddag.
Risken är förstås stor att problemet inte är övergående. Nya stökiga ungdomar kan tillkomma och de tidigare kan falla tillbaka i dåliga vanor. De tillfälliga åtgärderna riskerar att bli permanenta. Situationen är ju på inget sätt unik för Uppsala, utan går igen på många bibliotek runt om i landet.
Ingen vill så klart att bibliotek ska behöva patrulleras av vakter, men om vi vill att biblioteken ska få fortsätta vara just bibliotek, en tyst och lugn plats för bok- och tidskriftsläsande, lån och studier, är det sannolikt ett nödvändigt ont.
Lika viktigt är att bibliotekarierna själva vill värna detta, att de vågar försvara och stå fast vid ”tysthetsnormen”. Frågan är om de alla vill det. Till UNT förklarar Fredriksson att ”Gränserna mellan oss och en ungdomsgård är inte alltid så tydliga. Man får vara är, man får hänga här. Man kan plugga och spela spel och vi bjuder ju in. Men vi har inte personal som på en ungdomsgård”. Så är det. Men biblioteket borde inte heller vara som en ungdomsgård.
Just eftersom biblioteken är, eller i alla fall var, vad de är har de bland annat fungerat som en frizon för de ungdomar som varken vill vara på eller känner sig bekväma på en ungdomsgård eller fritidsgård. Och ska de fortsätta vara det krävs nog både attitydförändringar och, tyvärr, vakter.