Vid Arabförbundets toppmöte i Jeddah den 19 maj fanns den syriske presidenten på gästlistan för första gången sedan konflikten utbröt år 2011. Prinsar och presidenter som nyss vägrade befatta sig med Assad svärmade nu runt honom inför kamerorna. Egyptens president Abdelfattah el-Sisi såg stormförtjust ut, och arrangören själv, Saudiarabiens kronprins Mohammed bin Salman, skyndade Assad till mötes och kysste på kind.
Ett toppmöte i Arabförbundet är i vanliga fall inte mycket att orda om. Det är en dysfunktionell organisation, en samtalsklubb för käbblande diktatorer. Men det går inte att ta miste på symbolvärdet i att Assad välkomnades åter på detta demonstrativa vis.
Efter åratal av isolering och fördömanden framstod han till sist som en arabisk ledare bland andra, och för Damaskusregimen var det en hejdundrande propagandaseger.
Vilken effekt Assads återkomst i arabisk politik får för själva konflikten är mer osäkert.
Syrienkriget är ju inte över, bara i dvala. Stridigheterna har mattats av, och även om människor fortfarande dör och såras har frontlinjerna inte rört sig sedan våren 2020. Dagens stagnerade konflikt liknar överhuvudtaget inte det våldsamma krig som böljade fram och tillbaka genom Syrien för bara några år sedan.
Och ändå är det inte bättre, utan värre. Det humanitära läget har aldrig tidigare varit så svårt, enligt FN:s siffror mer än 15 miljoner syrier behöver nu bistånd för att klara tillvaron, och antalet ökar år för år.
Skillnaden är att biståndsbehoven inte längre drivs främst av väpnade strider, utan av en eskalerande fattigdom och urholkade försörjningsmöjligheter. De senaste åren har situationen förvärrats i mycket snabb takt. Det har flera skäl, även utöver de mest självklara, som krig, vanstyre och massflykt.
Bland de viktigare märks en bankkris i grannlandet Libanon, höga världsmarknadspriser på mat och bränsle, amerikanska och europeiska sanktioner, och en växande klyfta mellan behov och biståndstilldelning.
Det ekonomiska haveriet hotar regimens möjligheter att kontrollera landet, vilket oroar Assad. Men på sikt hotar det även hela Syriens förmåga att fungera som stat och hålla svälten stången – och det oroar många fler, inklusive grannländerna.
Om ryggdunkarna i Jeddah ska göra riktig skillnad måste högtidsretoriken därför omsättas i kraftigt upptrappat arabiskt bistånd, investeringar och handel. Det lär inte vara lika enkelt ordnat som en mötesinbjudan.