Människors primära anknytning sker under de första levnadsåren. De som vårdar och tröstar då är de barnet ser som sina psykologiska föräldrar. Människor som skiljs från sina anknytningspersoner som små riskerar att bära med sig livslånga trauman. Det är därför socialtjänsten (när den agerar som den ska) ser omhändertagande av barn som en sista utväg.
Det är också detta som debatten runt fall som Lilla Hjärtat bottnar i. För barn som omhändertas tidigt och som lever i en annan familj under de första åren har sin primära anknytning där. Familjehemsföräldrarna blir mamma och pappa. Att slita upp dessa barn med rötterna efter några år är ren grymhet. Alla som känner en treåring vet att de är mycket medvetna om hos vem de hör hemma. Där bör de också ha rätt att stanna.
Att lagförslaget för ”Lex Lilla hjärtat” inte innehöll skrivningar om att barnets bästa helt ska kunna vara avgörande vid beslut om att LVU ska upphöra, renderade i somras massiv kritik från tunga remissinstanser. Fortfarande är det alltså helt andra omständigheter som avgör. Omständigheter som kan vara allt annat än barnets bästa. Vilket innebär att barn som Esmeralda även fortsättningsvis kan förlora alla de älskar och flyttas ”hem” till missbrukare som dödar dem.
Andra barn kan skickas utomlands, även det med livet som insats. Som lilla Tim, 3 år, som DN skrev om 16/9. Hans biologiska mamma var asylsökande från Nigeria och har så allvarliga psykiatriska problem att hon riskerade att skada pojken. Därför omhändertogs Tim enligt LVU när han var några dagar. Sedan dess har Tim bott i en familj i Skåne. Han har hela sin trygghet och anknytning där.
Den biologiska mamman, som enligt svenska myndigheter utgör en risk för pojkens liv, har återvänt till Nigeria. Nu vill Migrationsverket att Tim också avvisas. Trots att det enligt utlänningslagen finns möjlighet att bevilja uppehållstillstånd för barn som vårdas enligt LVU då det inte är ”rimligt att överlämna barn till vårdnadshavare som är ur stånd att ta hand om ett barns liv och hälsa” går Migrationsdomstolen på myndighetens linje.
Återigen visar det svenska rättssystemet att det inte ser barn som egna individer med egna rättigheter utan som bihang till biologiska föräldrar. Återigen är det allt annat än barnets bästa, som tillåts fälla avgörandet. Hur länge tänker ansvariga politiker låta detta pågå? Snart har Barnkonventionen varit svensk lag i två år. Det är stor skam att detta inte märks. Barn som har sin primära anknytning i familjehemmet bör inte flyttas annat än i extrema undantagsfall. Oberoende av andra omständigheter. Det borde vara praxis.