I den nysläppta essän EU: utvidgat, fördjupat eller sönderslaget? (Timbro förlag) argumenterar den före detta liberala europaparlamentarikern Jasenko Selimović för att det är dags att EU genomför en ny utvidgning. Närmare bestämt fokuserar han på en utvidgningsprocess som omfattar de resterande Balkanländerna.

Huvudargumentet för ståndpunkten är freden. EU uppstod i ett Europa sönderslaget av nationalism efter andra världskriget. Hotet om krig är trots 75 år av fred fortsatt närvarande. Ett Balkan som förbinder sig med unionen riskerar heller inte att hamna i klorna på Ryssland och Kina, något som idag på olika sätt är på god väg att hända.

Selimović framhåller också att fördjupning och utvidgning av samarbetet, till skillnad från vad många menar, inte står i motsättning till varandra – utan går hand i hand. Det var först på 80-talet, när de forna diktaturerna Grekland, Spanien och Portugal blev medlemmar som demokratikravet blev en kärna i samarbetet. När Sverige, Österrike och Finland blev medlemmar blev det ett starkt intresse för länderna att höja miljöstandarder i unionen för att de egna ekonomierna skulle stå sig konkurrenskraftiga. EU blev på så sätt ett klimatsamarbete och utvidgningen var motorn.

Han bemöter även Frankrikes invändning om fortsatt utvidgning om att man innan utvidgning “måste fixa unionen först” bygger på att man inte vill ge mer makt till Tyskland, som har betydligt bättre förbindelser med länderna. Detta ligger det förmodligen något i, men det eventuella motivet till argumentet förtar inte dess bärkraft. Selimović vänder sig även mot ett Västeuropa som undervisar Balkanländerna i demokrati, samtidigt som fascismens, marxismens och nazismens vagga befinner sig här.

Det är sant att Europa inte alltför hårt ska slå sig på bröstet av stolthet över historien. Vår, liksom alla andra kontinenters historia är präglad av krig, blod och förtryck. Men Balkanländernas institutionella problem med korruption, frånvaro av liberala institutioner och demokrati är här och nu. Risken är alldeles uppenbar att EU skulle behöva tampas med flera nya Polen och Ungern om en utvidgning skulle ske med de förevarande förutsättningarna.

Det räcker med att kasta en snabbt öga på vilket demokratiindex som helst för att inse detta. Tidskriften The Ekonomist's variant, som är den kanske mest erkända, mäter demokrati efter faktorer som medborgerliga rättigheter, statens funktionalitet, politiskt deltagande samt hur väl valprocessen är utformad. Samtliga balkanstater som idag inte är en del av EU hamnar i gränslandet mellan vad som kategoriseras som “flawed democracies” och “hybrid regimes”. På flera avgörande punkter brister länderna i vad som får ses som EU:s absoluta minimikrav när det kommer till demokrati.

Att länder med fungerande demokratier och välordnade institutioner blir tvungna att underkasta sig politisk makt utövad av regeringar som endast med nöd och näppe ens kan sägas sitta på ett demokratiskt mandat urgröper EU:s legitimitet. Samma effekt får det förstås att samma regeringar får stöd med miljardbelopp från länderna.

Att essän öppnar ett samtal om fortsatt utvidgning i en tid som för unionen har präglats av Brexit väcker optimism. Och att Selimović förtjänstfullt slår hål på ett antal återkommande argument hos utvidgningsskeptikerna går inte att komma ifrån. Det är inte svårt att trots allt dela Selimović ambition om att Balkanstaterna en dag ska bli medlemmar i unionen. Men den dagen är ännu inte här.