Under 1990-talet förändrades biståndspolitiken i Sverige och i andra delar av västvärlden. I stället för att givarländer skulle diktera villkor och styra projekt på plats så var den nya idén att givare och mottagare skulle arbeta på mer jämställd basis. En större del av biståndet skulle genomföras på plats och av mottagarländernas egen befolkning. Biståndsexperterna ersattes i högre grad av handläggare och konsulter. Sedan hände två saker till som påverkade utvecklingen i fattiga länder.
Kina expanderade som ekonomisk och militär stormakt. Kinas investeringar innebar för att flera delar av Afrika lyftes ur fattigdom. Kinesiska infrastrukturprojekt fick det västerländska biståndet att blekna i jämförelse. Kina ställde heller inga krav på till exempel demokrati och jämställdhet. Det ”räckte” med att Kina fick äga stora delar av landet där de satsade.
Här kunde man förväntat sig att bistånds- och utvecklingsforskare skulle bildat front mot Kinas nykoloniala expansionspolitik. Men så blev det inte. I stället kom antropologer, sociologer, och statsvetare med specialisering på utvecklingsforskning att rikta det mesta av sin kritiska udd mot västerländska kultur och värderingar, västerländskt politiskt inflytande, och västerländskt ekonomiskt tänkande. Detta kom till uttryck genom teoribildningar som bar prefixet ”kritisk”, och målet var att ”avkolonisera” bistånd, utrikespolitik, handelspolitik, universitet med mera i givarländerna och mottagarländerna. I viss mån var kritiken relevant och målen begripliga. Akademiker i utvecklingsländer hakade på trenden. Väst skulle ställas till svars för missgrepp och förtryck. Men till slut så passerades något slags gräns i ideologiutvecklingen vid de västerländska universiteten där kritiken övergick i ett slags självhat. Upplysningen avfärdades. Strukturell rasism gick att finna över allt. Demokrati uppfattades alltmer som ett slags härskarteknik. Antropologer väckte krav på att ”omskola” de vita.
Trots det blev världen samtidigt bara mer odemokratisk. Särskilt i utvecklingsländerna trädde auktoritära ledare fram som anammade avkoloniseringens teorier och språkbruk. Västvärlden hade ingen rätt att ställa krav på mänskliga rättigheter eller demokrati i andra länder. Det var ju koloniala konstruktioner. I dessa länder träffades många av de akademiker som följt de västerländska universitetens kritiska läror av ett slags ideologisk rekyl. Om nu västvärldens ”demokrati” egentligen var en kolonial konstruktion och till för västvärlden för att kontrollera de fattiga, vad skulle de då förespråka som alternativ till de auktoritära ledarna?