Hundra år har gått sedan Luigi Pirandello förnyade teatern med pjäsen ”Sex roller söker en författare”. Hemlösa karaktärer letade efter en berättelse att leva i. Hierarkier ställdes på ända – mellan publik, skådespelare, författare – och illusioner krossades.
Stor sensation 1921. Ett samhälle som genomlidit världskrig och pandemi var redo att vända och vrida på perspektiven. Vad är verklighet och vad är teater? Vem har makten över vem?
Från Nobelpristagaren Pirandellos metadrama är steget kort till vår tids metapolitik. Inte bara lever vi med samma nervositet som under det tidiga 1900-talet, inklusive en dödlig uppföljare till spanska sjukan. Rollspelet har också komplicerats av ny medieteknik. Identiteter har komplicerats av globaliseringen. Allt har komplicerats av moderniteten.
Sverige är en experimentscen, på gott och ont. Inför valet 2022 kunde pjäsen heta: ”Åtta partier söker sina program”.
Man ska inte gnälla, det kunde vara värre. Men många känner tomhet inför det politiska spelet. I förlängningen har splittrade parlamentariska lägen gjort det allt svårare att forma regeringsdugliga majoriteter.
Trots allt tal om populism och fokusgrupper upplevs politiken som ett slutet system. Partierna positionerar sig främst i förhållande till varandras verklighetsbeskrivningar. Det blir defensivt, reaktivt, som om ingen riktigt vet vilka krafter som skriver manus.
Socialdemokraterna och Moderaterna har samma erbjudande som Amazon: Vi är störst, alltså förtjänar vi att härska. Andra har samma erbjudande som Klarna: Lita på oss, oklart varför. Liberalerna har samma erbjudande som Coca-Cola Classic: Lita på att vi har bytt recept för sista gången, tills nästa gång.
Alla har kataloger av reformförslag, men ofta i form av lösningar på jakt efter problem. Vad som saknas är en sammanhängande, fördomsfri, optimistisk berättelse.
Den som har visioner bör uppsöka läkare, sade Tysklands förbundskansler Helmut Schmidt. Kanske det, men så långt som till inspiration vågar vi väl sträcka oss?
Oberoende av politiska preferenser kan man notera några historiskt lyckade exempel. Helmut Kohl sålde in ett enat Tyskland, integrerat i ett enat Europa. Tony Blair sålde in ett Cool Britannia som kombinerade konservativa dygder och modern jämlikhet. Fredrik Reinfeldt sålde in respekt för arbete.
Gränsöverskridande ideologiska projekt, med robusta utgångspunkter, som väljarna faktiskt tände på. Om man inte kan formulera vad man vill, tvingas man vilja vad tiden formulerar. Pirandello 2.0.