"Jag törs snart inte vara ute" säger en Uppsalabo som undviker att vara ute på kvällarna, när UNT frågar vad folk tänker om den senaste tidens våldsvåg (14/9). På radion hör jag att Stenrösets förskola i Stenhagen inte längre tänkt ha personal ute ensam med barnen på eftermiddagarna, att personalen har fått ta omvägar på grund av polisavspärrningar.
Själv når jag en anhörig i Gränby och säger – halvt på skämt, halvt på allvar – att "var försiktig, någon kan ju missta dig för förälder till en gängkriminell!"
Men den senaste veckan visar åter att vem som helst kan bli måltavla. Det finns ingen ålder, inget bostadsområde, ingen bostadsform, ingen tid på dygnet, ingen eventuell fläckfri bakgrund som går att garantera trygghet från våldet.
En omedelbar reaktion för många är att undvika att vara ute sent. Den oskrivna regeln har sedan länge gällt för många boende i socialt utsatta områden där kriminella gäng har ett övertag. Många är de förortsbor som berättat genom åren. Men har det övriga samhället velat lyssna?
Om makthavare hade tagit larmen om kriminalitet, parallell rättsskipning, klanstrukturer, välfärdsbrottslighet, barn som säljer narkotika och liknande problem på större allvar hade problemen kanske inte vuxit sig så stora. Känslan av att dessa frågor har prioriterats ner, av politiker som gärna besöker och fotas i utsatta områden men sällan bor i dem, är svår att skaka av.
När man är i länder med betydligt värre segregation och otrygghet inser man snabbt värdet av den trygghet och tillit som ändå i hög grad präglar Sverige. För några år sedan, när jag befann mig i Kapstaden i Sydafrika med min familj, blev vi varnade för att vara ute efter klockan 17.00. Men så farligt kunde det väl inte vara? Kanske en kvart senare än klockslaget vi hade fått som riktmärke hamnade vi på en tom gata i centrala staden, och direkt dök en rånare upp.
Tack vare bilister som skrek på mannen, som verkade drogpåverkad, kunde vi rusa från platsen. Resten av resan drällde vi inte runt som naiva turister. Vi tog bilen så fort vi skulle någonstans. Undvek att gå ut på kvällen. Tittade ut på vackra Kapstaden från huset vi hyrde, med galler för alla fönster och vakter som patrullerade i området.
Den trygghet som till mångt och mycket har kännetecknat länder som Sverige är så värdefull. Att den har betydelse visar sig även när folk tvingas ställa tryggheten mot andra viktiga värden.
Thomas Persson och Sten Widmalm från Statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet, och involverade i årets SOM-undersökning, har ställt bland annat följande fråga: "De flesta anser att både frihet och säkerhet är viktigt, men om du tvingades välja mellan dem, skulle du då välja frihet eller säkerhet?" 47 procent av dem som deltog i undersökningen svarade ”frihet” på den frågan, och hela 53 procent svarade alltså ”säkerhet”.
Utan trygghet är det svårt att känna sig särskilt fri. Det bästa är förstås att ha mycket av både och, att inte tvingas välja.
För varje våldsdåd i ens närhet uppstår sprickor i tryggheten. Fråga bara förortsbor som sedan länge undvikit att vara ute sent på grund av den kriminella närvaron i deras bostadsområden. Nu äter sig otryggheten in över större delar av våra städer och de politiska åtgärdsförslagen haglar. Insikten om vad det gör med människor att inte våga gå till mataffären på kvällen sjunker in. Sent, men bättre sent än aldrig.