För snart ett år sedan, en dag mitt i sommaren, kördes fembarnsmamman Nadja Blom ihjäl på en gångväg i Göteborg. Bilen träffade henne så hårt att hon slungades 40 meter. Hennes pojkvän på plats överlevde men skadades svårt. Bloms två äldsta söner häktades, misstänkta för mordet, och nyligen dömdes den äldre av dem till livstids fängelse.
I en video som sönerna spred i sociala medier direkt efter dådet hördes de säga saker som ”när någon horar så sätter vi dem i graven” och ”så går det i vår familj när man är otrogen, vi lägger dig i graven, inte bara män”.
Jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) har jämfört den debatt som blossat upp, om romsk hederskultur, med den som uppstod efter mordet på Fadime Şahindal för över 20 år sedan.
Mordet på Şahindal skakade om. Till skillnad mot till exempel Pela Atroshi som mördades i irakiska Kurdistan tre år tidigare mördades Şahindal här i Uppsala. Bland kurder debatterades frågan intensivt.
Medan några av oss argumenterade för att mordet alldeles uppenbarligen var ett resultat av värderingar och normer – kultur – påstod andra att gärningsmannen snarare var en psykiskt sjuk person. Kurdiska kompisar som jag hade vuxit upp med varnade för att alla kurder skulle stigmatiseras om vi tog debatten om hederskultur i offentligheten. Vi kommer inte ens att kunna få jobb Sakine, förstår ni inte det!
Att följa diskussionen efter mordet på Nadja Blom är som att få en déjà vu. Göteborgs-Postens artikelserie i ämnet heter till exempel "Mordet som splittrar ett folk". Det varnas åter för stigmatisering. Men det finns också skillnader. I dag står opinionsbildare inte på rad för att förneka, eller grovt förminska, hedersförtrycket. Att medieredaktioner på sistone har granskat sådant som barnäktenskap och romani kris, romska parallella rättegångar, visar att något hänt.
Samtidigt kan man tycka att en minoritet som haft en så lång närvaro i Sverige, som den romska, borde ha intresserat för länge sedan.
Tidigare berättade Emilia Huczko, samhällsvägledare i Uppsala som kämpade för romers rättigheter, att hon hade gifts bort som 13-åring (UNT, 6/4 2019). Hon berättade följande: "1992 avslutade jag skolan i Västerås, då hade jag gått ut sjuan. Då reagerade ingen över att ett romskt barn giftes bort. Jag hade samtal med sjuksköterska, kurator, mina lärare och min pappa var också där, alla accepterade när jag förklarade att jag hade gift mig och inte skulle komma till skolan mer. Jag fick bara sluta och flytta hem till min man som bodde i Tierp."
Då reagerade ingen över att ett romskt barn giftes bort. Den meningen säger tyvärr allt om hur illa dessa frågor har skötts. Att lägga locket på är att svika de mest utsatta inom en minoritet. Dessutom tillåts problem växa, problem som riskerar att leda till just ökad stigmatisering. Det enda sättet att ändra traditioner och värderingar är att ifrågasätta dem. Tystnad är förtryckarens vän.
Lika lite som att alla kurder är anhängare av hederskultur och parallell rättsskipning är förstås alla med romsk bakgrund det. Med facit i hand, såhär två decennier efter Fadime-mordet, vet vi att offentlig diskussion inte ledde till att en minoritet blev totalt svartmålad och bortstött. För gruppen svensk-kurder vågar jag påstå att debatten – uppmärksammandet och synliggörandet av hederskulturen – bara har gjort gott.
För ett antal människor har det varit direkt livsavgörande.