Ingen arresteras, misshandlas eller skjuts! Titta barn, svenska poliser hjälper till och med till med vägavspärrningar för att vi ska kunna demonstrera!
Jag minns förstås inte ordagrant vad mina föräldrar sade den där våren 1985 när vår nyanlända familj deltog i första maj-tåget upp mot Slottet. Men som politiska flyktingar – med erfarenhet av att ha fängslats för fackligt engagemang – noterade de hur annorlunda det var att befinna sig i en demokrati.
Som liberal har jag sällan varit överdrivet förtjust i första maj-plakat, särskilt inte de gånger hammaren och skäran har skymtat fram. Men det finns ett värde i att alla, oavsett åsikter, får göra sin röst hörd i det offentliga rummet. Så har det inte alltid varit, inte heller för arbetarrörelsen.
Med industrialiseringen och urbaniseringen, när 1800-tal gick över till 1900-tal, växte en politisk och facklig organisering fram. Sveriges socialdemokratiska arbetarparti bildades 1889 och lite senare, 1898, Landsorganisationen (LO). Arbetarrörelsens politiska frihet var på den tiden begränsad. Politiska fångar dömdes för bland annat hädelse, tryckfrihetsbrott, störande av ordningen och för sedlighetsbrott.
Centralfängelset på Långholmen i Stockholm kom till användning för folk som utpekades som "faror för staten av svåraste slag". August Palm dömdes till exempel, efter ett tal i Hudiksvall 1886, för brottet "smädelse mot regering och riksdag". Palm hade nämligen sagt "vi hava en usel regering och dåliga representanter i riksdagen som ingenting begripa av arbetarnas och den betrycktes sak". Hjalmar Branting, som var redaktör för Tiden, dömdes bland annat för "förnekelse av Gud".
Listan över politiska fångar växte. Men hur smart var det av makten att försöka tysta dåtidens vänster? Inte särskilt. Som Palm själv beskrev det: "Entusiasmen steg, våra leder ökades och jag vågar bestämt påstå, att den stora tillslutning som vår rörelse erhöll och den uppryckning som över allt ägde rum, i väsentlig grad var förorsakad av förföljelserna."
Sverige demokratiserades, tack och lov. Ser vi värdet av det i dag?
Enligt en opinionsmätning från i fjol vill knappt tre av tio svenskar förbjuda ”kränkande” demonstrationer (SVT, 27/4 2022). Det är en skrämmande stor andel. Nästan alla demonstrationer kan "kränka" någon, och politiska vindar skiftar. Tystar vi våra meningsmotståndare i dag står fler på tur att drabbas i morgon.
Att fritt få uttrycka sin åsikt är ingen liten sak, fråga bara den som upplevt motsatsen.