Mina pengar på banken är mina, ingen annans. Detsamma gäller pengarna som avsatts till min pension. Trygghet på äldre dar, att kunna bo kvar där man trivs, odla sina intressen, stötta barn och barnbarn - det är vad man jobbat och slitit för i 40 år eller mer.
När överenskommelsen bryts skakas samhällskontraktet i grunden. Oroligheter vidtar, vilket kunnat ses i land efter land över världen. Bankrusningar för att få ut sina pengar eller regelrätta rån, som i Libanon för ett år sedan. De omfattande demonstrationerna i Frankrike under året är ännu ett exempel. Staten har allt att vinna på att se till att spelreglerna följs, att täta läckorna runt medborgarnas surt förvärvade tillgångar.
För svenska staten handlar det om att värna betalningssystemet, att se till att bankerna mår tillräckligt bra för att kunna fylla sin uppgift, som att tillhandahålla lån. Oseriösa aktörer måste bort. Detsamma gäller förvaltningen av pensionspengarna, där valet för premiepensionen släppte in en mängd nya bolag som konkurrerade om spararnas pengar. Falcon Funds var ett exempel, Allra ett annat.
Allras vd Alexander Ernstberger dömdes 2021 till sex års fängelse för grov trolöshet mot huvudman och grovt mutbrott. I klartext dömdes han för att ha berikat sig på spararnas pengar. Medierapporteringen bidrog till att förtydliga bilden av att den unge entreprenören köpt sportbilar, en 50-miljonersvilla och en helikopter för pengar som strävsamma pensionärer anförtrott honom.
I sajten Kvartals fredagsintervju (25/8) ger Ernstberger en helt annan bild. I själva verket har Allrafonderna gått bra. Själv har han varit framgångsrik, ja, men Lidingövillan är högt belånad. Han ansöker om resning för domen, som gällde en affär 2012 där huvudvittnet nu kommit i en helt annan dager. Affären ägde rum fyra-fem år innan det började talas om Allrafonderna, om att spararnas pengar var i fara.
Utan att gå in på domen eller möjligheten till resning kan man konstatera att Ernstberger har poänger. I fallet Falcon Funds var det tydligt att spararnas pengar försvunnit, 230 miljoner kronor enligt domen mot de två huvudmännen 2020. För Allras del handlade det mer om rykten, vid sidan av den faktiska affären 2012, i kombination med lyxlivet.
Det är fullt möjligt att Alexander Ernstberger var ett lämpligt offer, med sin ålder och sin livsstil. När pensionssystemet ifrågasätts är det viktigt att tillförsäkra miljoner sparare att deras pengar är i säkra händer, hos AP-fonderna eller hos banker i stora stenhus med pelare i centrala Stockholm. Enligt domen har han också begått brott, det ska påpekas. Men kanske har han också hela tiden haft spararnas bästa för ögonen?
I höstbudgeten lagar regeringen ännu ett hål som riskerat att välta förtroendet för hela systemet. 110 000 svenskar födda 1957 hamnade i kläm när pensionsåldern höjdes till 66 år. Ingen hade tänkt på skatteeffekterna som gjorde att dessa förlorar flera tusen kronor i månaden. ”Det borde ha hanterats på ett bättre sätt”, sade finansminister Elisabeth Svantesson (26/8) och det borde det förstås.
Samtidigt rapporterar Arbetet (23/8) att LO-medlemmar som jobbat mycket jour förlorat flera tusen kronor i pensionsinsättningar 2023, på grund av en havererad it-upphandling (!).
Det finns många hål att laga för trygga pensionspengarna och det lär bli fler framöver. Sammantaget kan man konstatera att det svenska pensionssystemet dels är för komplicerat, inte ens myndigheter och politiker förstår det fullt ut, dels är det ett lapptäcke. Om pengar i madrassen varit ett realistiskt alternativ hade många svenskar vilat högt över sängbottnen vid det här laget. Det är mina pengar, ingen annans.