I mer än ett halvsekel saknade Uppsala kommunfullmäktige egen lokal. Kommunens högsta beslutande organ drog från den ena sammanträdeslokalen till den andra. I dag invigs äntligen det om- och tillbyggda Stadshuset. I hjärtat av detta hus ligger kommunfullmäktiges nya och alldeles egna sammanträdessal.
För första gången på många decennier får de 81 fullmäktigeledamöterna en lokal som är anpassad efter deras behov. De behöver inte längre hyra in sig i lokaler som är avsedda för andra ändamål. Äntligen får demokratin ett eget rum.
Med viss förundran såg jag under årens lopp hur man löst fullmäktiges lokalfråga med vackra ändamålsenliga salar i till exempel Stockholms stadshus eller Malmös rådhus. Det var inte utan att inramningen av sammanträdena i de två städerna gav ett mer värdigt intryck än vad som gällde när Uppsalas fullmäktigeledamöter satt i Göteborgs nations festsal på 1970-talet.
Lobbyn hade flyttat in från kapprummet och bakom draperier kompromissades det, men också fikades, skvallrades och röktes som på ett bättre partaj. Ibland hyssjade fullmäktigeordföranden på de pratsamma ledamöterna som då dämpade sig en stund – och sedan fortsatte som förut.
I dag har Uppsalas 81 ledamöter skapat sig en lokal som i första hand är möblerad och inredd med tanke på den demokratiska processen, inte för att salen ska kunna användas till andra ändamål. Ledamöterna sitter vid hästskoformade bord vilket gör att alla ska kunna se varandra.
Det finns också chanser att det nya stadshuset kan ge Uppsalaborna en tydligare utformning av den kommunala verksamheten. Årets val blev som vanligt mest fokuserat på riksangelägenheterna. Kommunerna och regionerna blev bara undantagsvis uppmärksammade. I det nya stadshuset kommer de flesta av kommunens verksamheter att finnas. Politikerna har sina ytor, tjänstemännen sina. På sin centrala tomt i stadskärnan blir den kommunala styrningen mera synlig.
Stadshuset mitt i stan och med sin nya utformning kan i bästa fall göra Uppsalaborna mer medvetna om kommunens uppgifter. Det kan i nästa led medföra att fler blir engagerade i kommunpolitiken, att de politiska partierna kan vitaliseras och att en verklig dialog mellan de beslutande organen och medborgarna kan grundläggas.
Däremot är det inte givet att kontakterna mellan Uppsalaborna och kommunföreträdarna blir enklare. Många politiker utsätts för påhopp av skiftande grad och säkerheten måste vara hög. Att avväga normala kontakter och risk för attacker är en svår uppgift. Någon enkel tumregel finns knappast.