Måste vi börja tala om hudfärg och "raser" som goda antirasister?

DN kultur verkar onekligen vara av den åsikten. I artikeln "Är det svenska språket för färgblint?" (DN, 12/4) råder det ingen tvekan om att läsaren ska landa i slutsatsen att "ja, vi borde som identitetspolitiska amerikaner börja prata om ras och hudfärg". I artikeln hörs röster som anser att vi måste tala om "ras", såsom debattörerna Tobias Hübinette och Seher Yilmaz. Trots all debatt om identitetspolitik på senare år, om censur på universiteten, rasdata och safe spaces, kunde DN kultur däremot inte vaska fram en enda kritiker i artikeln. 

Ifrågasättanden av den "färgblinda" antirasismen har på senare år formulerats väl i de amerikanska succéböckerna Vit skörhet, av mångfaldskonsulten Robin DiAngelo, och Så blir du en antirasist av collegeprofessorn Ibram X. Kendi. 

"Den här boken är tydligt rotad i identitetspolitik", understryker DiAngelo om sin skrift. Hon klagar i den på individualism och meritokrati, över "färgblindhet". Flitigt använder hon begrepp som "vita själar", "vit kontroll", "vitt samförstånd" och "vita kvinnors tårar". Även Kendi ifrågasätter "färgblindheten" och argumenterar för särbehandling som ett sätt att nå jämlikhet. 

Själva kärnan i identitetspolitiken är just den, att dela in oss i kategorier som hudfärg, religion, kön, sexuell läggning – för att sedan särbehandla och utforma politik utifrån dessa ytliga egenskaper. Egenskaper som vi ofta är födda med och inte kan göra mycket åt. 

Seher Yilmaz, intervjuad i DN kulturs artikel om färgblindhet, säger att hon bland annat definierar sig som "brun" (!), trots att hon inte är en enda pigmentnyans mörkare än vad jag är. Som ordförande för Rättviseförmedlingen skickade hon ett pressmeddelande efter riksdagsvalet 2014 med påståendet att den nya regeringen hade en "rättvis" representation. Tillräckligt många ministrar påstods nämligen bryta mot "vithetsnormen". 

Yilmaz uttryckte i pressmeddelandet att "Vi tror att det här öppnar upp för fler att kunna drömma om att bli politiker". Som om jag skulle vara representerad av Mehmet Kaplan, då nyutnämnd minister för Miljöpartiet, för att vi råkar vara födda i Turkiet. Eller som om Vänsterpartisten Ali Esbati politiskt skulle kunna ses som "samma kategori" som moderaten Hanif Bali, för att de båda har rötter i Iran.

Identitetsteorin är just så antiintellektuell och ihålig.

Svenska medier – till stor del befolkade av en ängslig medelklass som vill signalera rätt värdegrund – applåderar trots det gärna hudfärgspratet och påstådd "medvetenhet". 

Efter Rättviseförmedlingen blev Yilmaz ansvarig för SVT:s arbete med "Sverigespegling". För några år sedan, när hudfärgsideologin troligtvis peakade, startade Camila Astorga Díaz, Mireya Echeverría Quezada, Valerie Kyeyune Backström och Judith Kiros "Rummet", ett separatistiskt forum för ”rasifierade”. De beskrev i boken Rummet författaren Qaisar Mahmood, som hade argumenterat för en inkluderande svenskhet, som rasförrädare, någon som "suger av" svenskar. Som född i Pakistan och uppvuxen i Tensta var Mahmood ett lockande byte för dessa identitetspolitiker som tycks få kortslutning i hjärnan varje gång de hör en invandrare som tänkt en egen tanke. Givetvis har de fyra omfamnats i medie-Sverige, och varit skribenter i bland annat DN, Bang, Expressen kultur och Flamman. 

Psst, DN kultur och övriga medieredaktioner: det finns även svartskallar som inte vill tryckas eller trycka in i rasmallar.